The Great Adventure

Nu har jag varit 4 månader i Mexico och om mindre än 2 veckor är jag hemma. Min hemlängtan blir värre för varje dag. I helgen har spexet Missmudden och det är en av de bästa helgerna på året och jag har inte missat en sen jag gick med för 5 år sedan, förutom iår. Önskar verkligen att jag var där. Jaja, det kommer ju en ny Missmudd nästa år.

Nu ska jag inte bara vara negativ, det har varit en halvbra dag iaf. Idag har vi varit lediga så vi åkte till San Andres för att shoppa. Jag har köpt tre stickade tröjor och en handväska. Vissa tycker säkert att jag är knäpp som köper sånt här en det är billigt och det känns lite dumt att köpa sommarkläder när jag är hemma om 12 dagar. Det är så skönt att komma bort lite för en dag. Efter vårt shoppingäventyr gjorde Juans hemmagjorda hamburgare och dom är ju såååå goda. Har ni aldrig provat avokado på hamburgare så måste ni göra det. Nu ska vi se "A walk to remember" och försöka få lite helgkänsla.

Här kommer bilder på mina älsklingar i bebisformat:

När Kim kom och hälsade på i Mexico så hade han med svensk choklad. Massor med Choklad. Synd bara att den redan är slut...

Senste tiden så har både jag och Pia känt en enorm hemlängtan och för ett tag sedan bestämde vi oss för att boka om vår hemresa och åka hem lite tidigare. Nu är resan bokad och vi lämnar Mexico den 5e oktober. Det är inte alls länge. Det känns väldigt vemodigt. Det ska bli alldeles underbart att komma hem men så sorgligt att åka härifrån. De senaste månaderna har jag spenderat med underbara människor (och hundar) och saknaden kommer vara enorm. Men jag saknar mina djur, mina vänner, familjen, varmvatten, svensk mat, osv... Jag vill hem!!


Här kommer lite random apbilder, jag kommer sakna dom små liven.

Det har inte blivit så mkt bloggande senaste tiden men jag skylller på att jag varit sjuk. Det är en bra ursäkt tycker jag :D

 

Det var ett tag sen nu vi var på hajk men det är ju bättre sent än aldrig. Jess är ordförande i en organisation som heter DEMATAC som arbetar för att skydda miljön i området kring Catemaco, Los Tuxtlas. Varje år anordnar DEMATAC en stor hajk för att främja miljön och i år var det stranden som gällde. Vi tyckte att det lät intressant så vi bestämde oss för att hänga på. Vi visste att det skulle bli en tuff promenad med 6 timmar längs stranden utan någon skugga. Vi laddade med energy bars, gatorade och massor med vatten och införskaffade världens nördigaste hattar. Utav över 180 anmälda så var vi 151 som startade plus 9 som arbetade med att hålla reda på folk. Alla var från Mexico förutom jag och Pia samt två från Spanien.

 

Äventyret började med att vi tog oss till Sontecomapan, därifrån gick det båtar till La Barra varifrån själva hajken började. Första delen av hajken var inte så jobbig, det var en del upp och ner men vägen var delvis skuggad av träden. Efter ett tag tog dock träden slut och det fanns ingen skugga någonstans. Vi gick parallellt med stranden och sandbankerna stoppade all vind från havet. Det var sjukt varmt!!

 

 

Båtturen från Sontecomapan till La Barra där hajken skulle börja

 

 

Dags att börja gå

 

På andra sidan udden längst bort var vårat mål. Det är en lååååång sträcka utan skugga

 

 

Påväg ner på stranden. Visst har jag en fin hatt!

 

Efter ett tag klättrade vi upp på en av sandbankerna och där, rakt framför oss var Mexikanska golfen. Vilken underbar syn med hav ända till horisonten och vinden som fläktade i håret. Med vinden i håret och fötterna i Atlanten så fick jag helt ny energi, nu kändes det som att jag skulle kunna gå hur länge som helst. Vi gick nu längs stranden och efter ett tag är det inte så enkelt, man har två val; (1) gå nära vattnet där det lutar men sanden är ganska kompakt eller, (2) gå där det är plant men där är även sanden mjuk. Vi försökte hålla oss så nära vattnet som möjligt vilket resulterade i att mitt ena ben var helt slut medan det andra var helt ok. Efter ett par kilometer på stranden så var känslan av att kunna gå hur länge som helst helt borta. Vi gick och gick men det kändes som att vi inte rörde oss alls. Vi gick totalt 9 km på stranden innan vi kom fram till Río Carrizal. Där vilade vi ett tag innan vi vadade över. Det var så underbart att få svalka av sig och på andra sidan så fanns det skugga att vila i medan vi väntade på att alla skulle ta sig över.

 

 

Vadar över Río Carrizal

 

Då alla tagit sig över så gick vi över ett litet berg, simmade över Río El Salado och äntligen var vi framme vid El Salado. Det tog totalt lite över 5 timmar och jag tror aldrig att jag varit så slut, någonsin. Jag hade ganska ont i en höft efter att gått på stranden och knäna ville inte riktigt vara med, men vi var framme.

 

 

Rio El Salado, tältplatsen är högst upp till höger.

 

Nu skulle tälten resas och sedan fick vi mat. Det var ganska starkt men det spelade ingen roll, jag var sååå hungrig. Vi hade ju inte ätit någonting annat än energy bars sedan frukost. Efter middagen så var det en del aktiviteter inplanerade men dom flesta blev inställda. Alla var helt utmattade och passade på att vila istället. Vi vilade ett tag men vi ville inte missa någonting. Så vid solnedgången så lånade vi varsin häst och red ner till stranden. Vilken underbar känsla att rida längs golfen i solnedgången.

 

 

Maaaat!!!

 

 

Ridtur i solnedgången (märk macheten fäst i sadeln)

 

Efter några timmars vila så var det mys kring eldstaden så gick vi på en natthajk för att försöka se havsköldpaddor. Vi såg tyvärr bara spåren av dom men vi lyckades iaf hitta en ny vän David som var jättetrevlig (och duktig på engelska). Nu var klockan nästan 01.00 och det var dags att sova. Vi hade bara filtar att ligga på men det gjorde ingenting, jag hade kunnat sova var som helst. Under natten kom det ett jättestort åskväder som fick marken att skaka och regnet spolade nästan bort vårat tält. När vi vaknade på morgonen så hade vi en liten pöl med vatten i tältet men det hade i alla fall slutat regna. Vi packade ihop tältet och åt frukost medan vi försökte besluta vad vi skulle göra resten av dagen. Det fanns två val; (1) gå hela vägen tillbaka eller (2) åka båt tillbaka. Pia kände att hon ville åka båt men jag visste att jag inte skulle känna mig nöjd om jag inte gick. Jag var helt slut och hade ont precis överallt, speciellt min högra höft, men beslutade att gå i alla fall. Utav 151 startande så var vi 26 som valde att gå tillbaka ( totalt 22 km). På DEMATACS hemsida så kallas vi för ”the lionhearted 26”. David som vi träffade på natthajken valde också att gå och så jag hade någon att prata med. Sträckan som tog över 5 timmar första dagen tog 3,5 andra dagen så vi höll ett riktigt högt tempo. Jag tror dock att det underlättade att det inte var lika soligt. Trots att jag var helt slut och varje millimeter av kroppen gjorde ont så var det helt klart värt det.

Igår hade jag tänkt att jag skulle skriva om Haiken som vi var på förra helgen. Men jag gick och blev sjuk så det blev helt enkelt inte. Idag känner jag mig lite bättre men fortfarande inte motiverad att skriva ett helt inlägg. Men tills vidare så kan ni gå in på hemsidan

Haik 2010

Där finns det flera bilder på mig. Känner ni inte igen mig så är det för att jag gömmer mig under en jättehatt.

Förra veckan hade jag och Pia två dagar ledigt och när vi är lediga så ligger vi inte och latar oss. Under vanliga dagar så händer det inte så mycket så när vi väl är lediga så försöker vi passa på att hitta på någonting. Då vi tillbringar ganska mycket tid på internetcaféet så har vi lärt känna Juan och Jess som jobbar där. Det är helt underbara människor och "La casa de los tesoros" har blivit som ett andra hem för oss. Dom bjöd med oss på en endagarshajk i Benito Juarez, ett naturreservat en bit från Catemaco. Det lät helt underbart så vi tackade självklart ja.

---

Benito Juarez

Jess sa att hajken skulle bli lite tuff så vi utrustade oss med kängor och långbyxor. När vi kom fram till Benito Juarez så fick vi även vandringsstavar för att hjälpa oss hålla balansen. Nu var vi utrustade för det mesta. Vi blev tillsagda att akta oss för giftiga ormar och sen bar det iväg. Vi hade en underbar guide som berättade massor med inressanta saker om alla insekter, träd och djur vi såg. Det var på spanska men jag förstog ganska mycket och resten fick Pia översätta åt mig. Hittade Guiden någonting ätbart så fick vi självklart smaka en bit. Guiden bar till och med Pias ryggsäck så att det skulle vara lättare för henne att ta kort.

Guiden skalar en abasbabi med en machete (med Pias ryggsäck på ryggen)

 

Jag har aldrig smakat abasbabi tidigare men det var riktigt gott

 

Ett jättevackert vattenfall som kallas för regnbågsfallet eftersom det bildas tydligen en regnbåge när solen lyser på

 

 

Juan dricker vatten direkt från berget

 

Jess försöker äta en chochofrukt, problemet är att den är full med vassa taggar

 

Då vi gått ett tag började vi undra varför vi hade kängor, långbyxor och vandringsstav. Nog var det lite kuperad terräng men det var inte jättesvårt. Efter ett tag började vi bli ganska hungriga och vi bestämde oss för att stanna vid ett vattenfall och äta lunch innan vi skulle fortsätta till det vattenfall vi skulle bada vid. Juan hade gjort helt underbara mackor till oss. Mums!!




Efter lunchen så lämnade vi leden för att klättra upp till nästa vattenfall och nu var jag otroligt glad över kängorna, byxorna och staven. Det var väldigt brant, fullt av taggiga buskar, ostadigt underlag och tugnt. Det var verkligen ingen söndagspromenad. Vi klättrade ganska länge och det var riktigt tungt. Vi fick slita ordentligt och när vi var nästan uppe så insåg vi att vi var tvugna att ta en annan väg. Det var bara att klättra ner igen för att klättra upp en annan väg. När vi väl kom till vattenfallet så var jag och Pia helt slut och jag tror aldrig att jag varit så svettig i hela mitt liv. Juan och Jess undrade om vi ville gå vidare med dom till ett annat vattenfall eller stanna kvar vid det vi var och bada tills dom kom tillbaka. Valet var enkelt, vi stannade och badade. För er som aldrig har badat i ett vattenfall kan jag säga att det är ren lycka. Jag vet inte vad det beror på men alla världens problem bara försvinner. Jag älskar det!! Det var helt klart värt den jobbiga klättringen upp. Efter badet så satte vi oss på en sten för att torka i solen medan vi väntade på att Juan och Jess skulle komma tillbaka. När dom väl kom så var vi nästan torra så vi badade lite till för att kyla ner oss inför den långa klättringen ner. Ner gick dock mycket lättare än upp vilket jag tror beror på den extra energin vi fått från doppet i vattenfallet. Då vi tagit oss tillbaka till bilen så bjöd guiden in oss på middag i hans hem. Det var ris med kyckling i stark sås. Jag tycker inte om stark mat så Jess fixade så att jag fick en till tallrik så att jag kunde ta så mycket stark sås jag själv ville (istället för att äta mat som badade i sås). Påväg hem så frågade Jess och Juan om vi ville följa med dom till Coatzacoalcos dagen efter. Dom skulle dit och göra några ärenden så vi skulle kunna åka med. Självklart ville vi ju det, vi hade ju en ledig dag till att fylla.


Vi hade en helt underbar dag med våra nyfunna vänner. Tänk så mycket bättre allting känns när man har vänner :D

---

Coatzacoalcos

Nästa äventyr hamnade alltså i Coatzacoalcos som ligger ett par timmar från Catemaco. Jess skulle på en TV-intervju så dom släppte av oss vid ett jättestort köpcentrum. Dom undrade om vi skulle kunna klara oss själva där ett par timmar... Självklart, jag var ju i himmelriket!! Det fanns många saker där som Catemaco saknar: choklad, böcker, snabbmat, air condition, m.m. Vi tillbringade 4 timmar med att shoppa, äta på Subway och bara känna oss civiliserade. Det var helt underbart. När Juan och Jess kom tillbaka så gick vi på bio och såg Eclipse på engelska. Skönt med lite miljöombyte.

Efter bion bar det av tillbaka till Catemaco men resan hem var också ett litet äventyr. Planen var att vi skulle ta samma väg hem som vi hade kommit tidigare på dagen men den var stängd, varför fick vi inte veta då men det var bara att ta en annan väg. När vi kom till den andra vägen märkte vi att den också var stängd så då stannade vi för att fråga vad som hände egentligen. Vi fick då veta att det berodde på valet. Det har precis varit kommunalt val och mot varandra stog två partier som är helt olika från varandra. Då när det ena partiet vann så blev de som röstade på det andra partiet inte så glada. Dom bestämde sig då för att blockera vägarna in och ut ur kommunen i protest. Här stog vi nu, mitt ute i ingenstans utan några uppenbara sätt att ta sig hem. Men tack vare Juans bilkörning och förmåga att fråga efter alternativa vägar så lyckades vi ta oss hem, två timmar senare än planerat.

Idag har jag fått min första post hit till Mexico, och vilken post!!! Först ett brev från banken med en ny bankdosa. Min gick sönder någonstans över atlanten, men nu har jag en ny :D Sen Så fick jag ett paket med plasthandskar från min handledare här i Mexico. Jag fick slut för en månad sen men nu har jag iaf så jag klarar mig i ett år framöver. Sen fick jag ett paket från Mamma. Paketet innehöll en korsordstidning, 5 andra tidningar, en bok, ett läppglans, ett hårband, en bok och 2st 200gr chokladkakor. Chokladen hade smält lite, men vad gör väl det?

Vilken underbar Mamma jag har  :D

 

Vi har provat läsa tidningarna, korsorden är lagom svåra och chokladen smakade underbarare än vad någon Marabou chokladkaka någonsin smakat. Det var liksom en liten bit av Sverige som smälte i munnen. Mums!!!

(Hur det nu kan komma sig så har en av mina bröder helt missat att jag har en blogg. Så senast jag pratade med honom så ville han att jag skulle blogga om när vi pratade. Därav detta lite skumma inlägg)

Tänk så mycket energi man kan hämta från ett samtal. Jag har precis pratat med två av mina bröder, en svägerska, en brorson, mina föräldrar och mina två bästa kompisar och jag känner mig full av energi. Samtidigt så känner jag hur mycket jag saknar alla hemma i Sverige och hur mycket jag önskar att jag var där. Jag får uppleva mycket underbart här i Mexico men jag saknar samtidigt många underbara i Sverige.

Nu ska jag och Pia hitta på någonting att fira så att vi kan beställa chokladtårta. Man kan ju inte äta tårta helt utan anledning :D (Det måste ju vara nationaldag någonstans)

Ser den inte underbar ut?

Det var jättelänge sedan jag bloggade sist men jag har inte haft tid. Det finns så mycket annat man kan göra. Spela kort, spela Wii, äta, m.m. tiden räcker liksom inte till. Så vad ska jag nu blogga om? Jag skulle kunna blogga om Veracruz, Benito Juarez eller Coatzacoalcos... men det tänker jag inte göra. Jag vill berätta om de två senaste dagarna.

---

 

Kiki njuter av friheten

Igår när vi kom till Pipiapan så sitter Kiki på taket till köket och väntar på oss. Det ska inte vara en apa där utan dom ska vara i sina burar, är det tänkt. Det var även en annan apa lös så männen sätter av för att försöka jaga in dom i burarna. Samtidigt så går jag och Pia för att se om det är någon mer än Kiki som har rymt. Som tur var så var det bara hon. När vi kommer tillbaka till köket så har Gil lyckats fånga Kiki under en fruktlåda (hur han lyckades med det är det ingen som vet). Pia sätts som apvakt medans Gil går för att laga buren, det är ju ingen idé att sätta tillbaka apan om den ändå bara rymmer igen. En av de andra männen ska försöka få ut Kiki ur buren men det tycker hon är läskigt så hon sikter på frihet och springer så fort hon kan. Männen ska då försöka jaga in henne i sin bur och det är inte det lättaste. En apa kan ju även ta sig uppåt.

När dom har försökt länge att jaga in henne i buren utan att lyckas så försöker jag en helt ny teknik. Jag ropar på henne, och hon kommer. En av männen försöker då fånga in henne men så fort dom kom i närheten så sprang hon bara iväg. Männen fick då inse att deras teknik inte fungerade. Dom fick backa undan och ställa sig och titta på när vi helt enkelt ropade på Kiki och bad henne komma tillbaka till buren. Jag tror dom blev lite imponerade. Alla timmar vi har spenderat med att lära känna aporna har verkligen lönat sig.

Så här är vi vana att se Kiki

---

Idag när kom till Pipiapan så var det också en apa på rymmen. Det var en hona från en av de stora inhängnaderna. Eftersom vi inte känner henne så höll vi oss på avstånd medan Gil fixade in henne i buren. Vi började med våra tester och efter ett tag hör vi en smäll av en apa som hoppar ner på plåttaket. Där ska det verkligen inte vara nån apa. Vi väntar ett tag så att apan ska hoppa vidare och sen går jag för att säga till Gil så han kan fånga in den igen. När jag har kommit tre meter utanför huset så ser jag att apan fortfarande sitter på taket. Jag försöker att inte göra nått för att inte skrämma eller hota han men han hoppar ner på marken burrar upp sig och sen attackerar han. Jag har ingen aning om hur jag tog mig in i huset igen men fort gick det. Precis framför nosen på apan så lyckas jag smälla igen dörren (dörren är i vanliga fall helt omöjlig att stänga). Så fort dörren har smällt igen så inser jag att vi är instängda. Dörren går inte att öppna innifrån. Apan, som nu är helt inställd på att attackera oss försöker ta sig genom dörren men misslyckas då den har galler på utsidan. Apan går då runt huset för att försöka ta sig in på annat sätt. På andra sidan huset finns det ett fönster med tunna glasskivor som lätt går sönder.

Bakom mig ser ni fönstret som apan försökte ta sig genom.

Jag plockar på mig en pinne och ett lock till min testlåda medan Pia tar en sop ifall apan skulle ta sig in. Han försöker krypa mellan glasskivorna för att ta sig in och jag kan säga att apan verkligen inte är glad. Vi försöker mota bort honom från glaset för att det inte ska gå sönder, det är ju allt vi har mellan oss och apan. Medan allt det här händer så ropar vi på Gil så att han kan komma och rädda oss. Så fort han kommer så slutar apan vara aggressiv och Gil jagar iväg honom till sin inhängnad. Gil blir borta länge och vi börjar oroa oss, vad hönder om apan blivit aggressiv igen?? Är Gil ok?? Har han glömt att vi är instängda?? Vi väntar typ en halvtimme innan vi bestämmer oss för att vi törs ta oss ut ur huset, men hur ska det gå till? Dörren öppnas ju bara utifrån. Jag lyckas pilla upp dörren med en ormkrok och en pincett. När vi väl har tagit oss ut ur huset så är vi väldigt försikiga. Vi vet ju inte om apan fortfarande är lös.

Jag posar i försvarsställning

Vi hittar Gil och han är ok. Han har lyckats få in apan igen och har inte blivit attackerad. Han berättar att apan heter Javier och att han är genom-ond. Eftersom Javier har bestämt sig för att han inte gillar mig och Pia så ska nån av männen gå först upp till testhuset imorn bara för att kolla så att han inte tagit sig ut igen. Det hoppas jag verkligen inte...

Måste poängtera att ingen blev skadad, det enda vi fick var en ordentlig adrenalinrush (vilken jag hade kunnat vara utan). Aporna är inte farliga men man måste komma ihåg att inte är några sällskapsdjur vi jobbar med (och sen var det här en galen apa).

Jag saknar min lilla Q!!! Jag vet att hon har det bra i Piteå men jag saknar henne iaf. Som tur är så har jag två små hundar på Caféet. Dom är helt underbara. Cielo är en mops på ca 4 månader. Hon har mjuka öron men vassa tänder. Jättesöt!!! Satanás är en Mops/Chihuahua på 8 månader och han är också toksöt :D Det är tur att jag har nån hund att kela med när jag får lite Quila abstinens.

I Mexico är det mycket som skiljer sig från Sverige. Jag tvivlar på att man skule se det här ekipaget i Sverige. Jag är också väldigt imponerad av bubblan som orkar dra alltihopa

 

Så här ska en häst transporteras!!

Nu kommer äntligen det utlovade inlägget om Veracruz. Jag har inte alls varit på humör för att skriva om någonting egentligen men nu så känns det mycket bättre. Vi har börjat träna och aporna jobbar bättre, det hjälper verkligen.

---

 

 

Anledningen till att vi var tvungna att åka till Veracruz från första början var för att fixa vårat visa. I Sverige kunde vi bara fixa ett tillfälligt visa som måste bytas ut inom 30 dagar. Veracruz ligger ungefär 3 timmar bort så vi tänkte att om vi ändå ska åka så lång så kan vi ju lika gärna stanna nån dag. Det blev då inbokat torsdag kväll till lördag kväll. Vi skulle då ha gott om tid att fördriva på sådant som inte var visa-relaterat.

Pia hade en jättesöt liten kille bakom sig som tyckte att det var så kul att åka buss att han inte ens märkte att han pillade Pia i håret

 

Resan dit gick helt utan bekymmer. Vi tog en av ”lyxbussarna” och det är väl värt pengarna. Det är mer plats än vanligt, den tar dom fina vägarna och har ac. Vi kom fram ganska sent på kvällen så när vi checkat in på hotellet så tog vi en liten promenad för att försöka hitta någon mat. Veracruz är en helt underbar stad och jag kan rekomendera alla att åka dit. Gatumusikanter, färger, liv, rörelse, skratt... vilken kontrast mot det sömniga livet i Catemaco. Efter en liten promenad hittade vi mat.

Vi hittade HAMBURGARE!!!

Det var den godaste hamburgaren jag har ätit på väldigt, väldigt länge. Varken jag eller Pia är jätteförtjusta i den mexikanska maten så hamburgare var helt underbart. Vi var på ett ställe som hette Carl's Jr. och dom hade enorma hamburgare. Mums, mums, mums (jag blir hungrig bara av att skriva om det).

 

 

Maaaaat!!!!

 

Efter middag så bar det iväg till hotellet för en tidig kväll. Vi tänkte att vi skulle hinna så mycket som möjligt dagen efter och sen så hade Immigrationskontoret bara öppet mellan 9 och 13.

 

Utsikt över Zócalon från en balkong på vårat hotell

 

Vilken tur att vi klev upp tidigt för att ha gott om tid på immigrationskontoret. Vi behövde varje minut och sen lite till. Jag orkar inte gå in på detaljerna då jag blir alldeles matt bara av att tänka på det men jag kan säga att dagen innehöll:

• Mycket köande

• 2 turer till ett kopieringsställe/internetställe

• 1 tur till ett apotek för att fota oss

• 1 tur till banken

• 4 gånger fick vi sitta i väntrummet på kontoret

• extremt långsam och otrevlig personal

• spenderade mycket pengar

 

Då vi trodde att det inte skulle ta så lång tid så åt vi bara lite frukost för att sedan äta på subway då vi var klara, det var dumt. Det tog totalt 4 timmar och när vi väl var klara så var vi totalt utsvultna. Vilken tur att Subway låg på samma gata som kontoret. Det smakade nästan som hemma :D

 

Efter god mat så for vi till ett akvarium som ligger i ett köpcentrum. Dom hade jättemånga olika exotiska fiskar och det var lite kul att många går att hitta i närheten av här i närheten. Det värmde fint i våra biologhjärtan.

 

 

Inte en fisk

 

Cool fisk

 

 

Vi lekte lite med kameran vi delfinbassängen (inte heller en fisk)

Efter akvariet så blev det shopping för hela slanten. Gillar man shopping så är Veracruz the place to be. Var annan affär säljer skor och sen kan man få tag i riktigt fina klänningar, tokbilligt. Allt är mycket billigare än i Sverige, man får kolla kvalitén men det mesta är riktigt bra kläder. Jag hittade dock inte så mkt utan vi gick mest bara och tittade runt. Middag blev återigen på Carl's Jr, MUMS!!!!! (man måste ju passa på när man kan). Efteråt så satte vi oss på zócalon för att ta en drink och det var en väldigt speciell upplevelse. Det kom hela tiden fram folk som ville att vi skulle köpa diverse olika saker. Ett utplock av vad som såldes: kläder, halsband, solfjädrar, leksaker, solglasögon, nötter, klockor, hängmattor, små plastfåglar som lös och vickade på huvudet, dockor, m.m. Allt detta samtidigt som gatumusiker försökte överrösta varandra. Det var en underbar kakafoni av sång, musik, skratt och glada människor. För att förstå vad jag menar så måste ni se ett videoklipp som finns på Pias blogg.

Musical confusion at the Zócalo

 

 

Piña Colada på Zócalon

 

Nästa dag gick för att shoppa böcker. Det finns nämligen inga böcker att köpa i Catemaco. Vi hittade tre ställen och ett hade till och med några engelska böcker. Nu har vi så att vi klarar oss ett par månader. Efter bokshoppandet så tog vi en busstur runt staden för att lära känna Veracruz lite bättre. Allt var på spanska så jag fattade ingenting, men det var intressant av andra anledningar. Bussen såg för det första ut som en spårvagn och när vi satt oss på bussen så bjöds vi först på läsk och kaka. Sen när bussen rullat ett tag så bjöds vi på en shot och det var bland det vidrigaste jag smakat. Inte nog med att smaken var hemsk, den fastnade även i tänderna. Jag trodde inte att shottar kunde göra det men den här kunde det. Jag blir lätt illamående bara jag tänker på det... usch! Jag ska hålla mig låååååååångt borta från sådana i fortsättningen.

 

 

Ett jättefint hus, det enda jag förstod var att det är en fyr högst upp.

 

Efter turen så var vi ganska trötta så vi satte oss på ett café för att invänta bussen samt börja planera nästa tripp till Veracruz. Vi längtar redan...

1. Prata snällt med dom
2. Kela med dom
3. Muta dom
4. Lura dom
5. Ignorera dom
6. Få dom avundsjuka på varandra
7. Bete dig konstigt/gör konstiga ljud för att väcka deras nyfikenhet
8. Skäll på dom
9. Ta tre djupa andetag och försök igen senare
10. Ge upp och försök igen en annan dag

Jag försöker lära Ricardo att dricka från flaskan, han är så underbar. Det går lite sådär dock. Han har lite konstiga tänder vilket gör det svårt för honom

Det var tänkt att jag skulle blogga om våra dagar i Veracruz just nu men jag kom fram till att det inte var någon bra idé. Jag har haft en allmänt kass dag och känner mig väldigt negativ. Hur kan jag då skriva om hur underbart vi hade det i vackra Veracruz? Så jag väntar det med det tills jag har en lite bättre dag.

Egentligen finns det ingen anledning till att jag har en dålig dag men det är många småsaker hela tiden och ibland måste man ju få vara lite nere. Jag har varit allmänt trött idag och sen så har aporna inte riktigt velat samarbeta. Utöver det så har jag egentligen haft en ganska bra dag men jag känner mig fortfarande negativ. Jag ser inte fram emot att åka till stationen imorn, fast det förmodligen kommer gå bättre imorn.

Sen så börjar jag känna mig instängd. Jag kan ju inte kommunicera med någon. Jag försöker verkligen lära mig spanska men jag tycker att det går för sakta. Jag vill lära mig allt NU, inte SEN. Jag börjar förstå mer och mer men jag kan nästan inte säga någonting. Enligt wikipedia så pratar 330 miljoner människor spanska, så varför kan inte jag?

Nu har jag fått gnälla av mig lite så nu är det bara att ta nya tag. Det börjar bli dags att gå tillbaka till Huset och blanda lite nya aminosyror till imorn. Jippie!?!?!

/Lilla jag