The Great Adventure

27e Maj

Jag tror nästan att det här med att blogga börjar bli lite mer min grej... det kan ju också vara så att jag inte har någonting bättre för mig på kvällarna. Egentligen så finns det saker man kan göra men det finns också ganska mycket tid.

Jag vet inte om det finns något som kallas för en vanlig dag här i Catemaco, inte än iaf. Det finns dock några fasta punkter: Vi kliver upp tidigt för att åka ut till fältstationen Papiapan. För att ta oss ut så åker vi med Gil på Pickupen. Vi är ungefär 4-7 personer på denna pickup så alla får inte plats i bilen och då måste ju några åka på flaket. Det blir vi. Första två dagarna var vi inte lika modiga som alla andra så vi åkte sittandes på hjulhuset eller sittandes på golvet. Igår dock så skulle vi transportera en massa grejer samt 4 personer på flaket så vi fick inte riktigt plats på hjulhuset eller på golvet så då var det bara att sätta sig bredvid dom andra på kanten. Det var till och med lättare att sitta där än att sitta på hjulhuset, men när vägen blir riktigt dålig sätter vi oss på hjulhuset igen eller på golvet, det beror lite på hur vägen är den dagen.

 

 

På Papiapan så pratar vi med aporna ett tag och lär känna dom och sen åker vi tillbaka till Huset vid 12. Då är det oftast duschen som gäller, man kan bli otroligt smutsig av att åka på en dammig väg alldeles svettig och inkletad i solskyddsfaktor. Här är en bild på mig när jag precis har kommit tillbaka. Smutsig!!

 

Efter att vi har duschat så blir det någon sorts mat. Vi har kommit fram till att det är nog lättare att äta ett större mål då och sen ta ett lite lättare på kvällen. Efter maten så gör vi lite vad som faller oss in.

Vi går en del fotopromenader (Pia är jätteduktig på att fota så det blir en hel del sånt). Jag försöker ta nån bra bild men det är inte så lätt när man har en ganska kass kamera. Men jag försöker i alla fall.

 

Vi även en del på hotellet och lånar internet. Som ni kan se så stör vi inte så många. Det är en ganska lyxig restaurang (för att vara här) och personalen är jättetrevlig. När vi kommer in så hälsar dom vänligt och sen hjälper dom oss hänga ryggsäcken på ryggsäckshängaren (man kan ju inte ha ryggsäcken liggandes på golvet). Jag fick också hjälp med att rulla ut min strömsladd till datorn, det kallar jag service :D

 

Vi läser också en hel del, vilket kankse inte är så bra. Vi har bara 5 böcker med oss och sen får jag helt enkelt börja läsa på spanska. Jag har redan hunnit läsa ut min första bok. Den var ju så spännande så jag kunde helt enkelt inte sluta.

 

 

Sen så sitter både jag och Pia och bloggar en hel del. Eftersom vi inte har något internet i Huset så skrier vi alla inlägg i förväg för att snabbt kunna lägga in dom när vi går till Hotellet. Här sitter Pia och bloggar på för fullt.

http://piagoesinternational.blogspot.com/

 

 

Det är ungefär såhär  en vanlig dag kommer att se ut i framtiden. Lite förändring nästa vecka för då kommer Matthias hit och då kommer han visa oss runt hela dagarna, det ska bli jättekul. Jag tycker dock att det är lite stressigt att vara borta hela dagen. Min kropp är så inprogrammerad på att hunden måste ut efter en viss tid och då måste jag hem. Låter lite konstigt, men jag vänjer mig nog. Förresten så har mina djur fått en alldeles egen blogg (Tack Kattis!!) för att jag ska kunna kolla hur det är med dom och titta på en massa bilder. Vill ni också kolla hur mina djur har det kolla in:

http://quilaochstrumpan.blogg.se/

 

28e Maj

Idag har det inte hänt så mycket, vi har mest bara tagit det lugnt. Vi var dock ensamma med Aporna idag och det var helt underbart. Dom var mycket lugnare när inte Mariela var med. Mariela har varit med oss för att visa oss teknikerna och lära oss se skillnad på individerna. Hon har varit till jättestor hjälp men det är i alla fall någonting speciellt med att göra det själv. Vi har några individer som inte riktigt kan teknikerna och det är jättekul att lära dom. Dom apor vi har att jobba med är

Piolina: Gammal dam som har gjort det här förut. Hon bor med Nanny. Hon är väldigt snäll och sitter gärna och pratar med en när man kommer på morgonen. Hon tycker även om att man är nära.

Nanny: En gammal dam som är lite galen. Hon kan sitta och titta på en med helt galen blick ibland och hon gillar inte händer. Hon gillar verkligen testen och gillar att arbeta och hon är jätteduktig. Hon försöker ibland lura en att hon är Piolina så att hon ska få extra många fruit loops.

Kelly: En hona som jag inte känner så väl än. Hon gör bra ifrån sig på testerna men hon gör inte så mycket mer. Mamma till Laska som hon även delar bur med. Hon delar även bur med en tredje individ som jag inte vet vad den heter.

Lilla Laska: Kellys son och babyn i gänget. Han är ganska ung och hittar gärna på bus. Han är ganska ny med metoderna men han försöker så gott han kan och är riktigt duktig i smaktesterna.

Edit: Yngre dam med jättefina ögon. Hon är en av de nya som inte kan teknikerna, hon börjar dock lära sig och det blir bättre varje dag. Edit delar bur med ”Anki” och en som inte har något namn än som vi ska få döpa.

”Anki”: Också en av de yngre honorna. Hon är ganska lätt att känna igen eftersom hon har en skadad svans. Vi kallar henne ”Anki” eftersom vi inte kan komma på vad det var hon hette, men det lät ungefär som ”Anki”.

Sist men inte minst...

Ricardo: Min älskling!! Han är helt underbar. Ganska skygg och tycker att det är läskigt med nya människor. Om man bara ger han lite tid att lita på en så är han jättesnäll. Väldigt försiktig herre. Han bor bredvid ”Anki” och Edit alldeles ensam. Han och jag har en speciell relation och han pratar med mig när jag kommer. Han är lite mer reserverad mot Pia men det blir bättre för varje dag som går. Här är en bild på han:

Vi se vilka som kommer att ingå i studien till slut men jag kommer att testa så många som jag bara kan.

Efter dagens tur till Papiapan så fortsatte min och Pias letande efter choklad....det finns nämligen inte choklad i Catemaco. Eller det finns chokladcookies men inte vanlig choklad. Vi har dock hittat ett ställe som säljer Kinder chokladägg och det är det närmaste choklad vi har kommit. Så vi köpte varsin som vi sedan avnjöt på balkongen.

Idag sa Pia att nu var det min tur att beställa maten på restaurangen. Hon är jätteduktig på spanska och har skött det mesta men idag var det min tur. Så ag beställde åt både mig och Pia...på spanska!! Det gick jättebra och vi fick det vi ville :D Känner dock att jag måste forsätta med mitt pluggande för att jag ska kunna kommunicera mer med folk. Jag pluggar iaf lite varje dag och jag lär mig ganska snabbt.

 

Det här får räcka idag. Det finns minst 1000 andra saker jag vill skriva om just nu men det får bli senare, jag har ju ändå 5 månader på mig :D

Ha det bäst!!

Nu har jag äntligen lagt upp lite bilder, alla bilder som är toksnygga eller bilder på mig har Pia tagit (typ iaf)

Första bilden är på mig och all vår packning, det blev dock inte så mkt som vi hade trott och både jag och Pia var under gränsen på 23 kilo.



Efter en massa resande kom vi äntligen fram till Mexico City. För att ta oss upp på rummet så var vi tvungna att ta världens långsammaste hiss och när vi väl kom upp så hade det hunnit börja storma. Det är synd att det inte syns på bilden hur mkt det regnade.



På hotellet avnjöt jag också mina första Mexicanska Nachos



När vi kom fram till lägenheten var vi beredd på spindlar, kackerlackor och andra otrevligheter... istället möttes vi av den här:



Lägenheten var lite av an chock, men efter lite städande och donande blev den delvis ganska fin.





Jag tycker att det ser gnaks mysigt ut nu. Den bortre sängen är min. Efter städandet så mös vi lite på en av våra balkonger med en frukthink



Vi har en helt underbar utsikt från balkongen där vi kan se Catemacosjön



Nu ska jag skriva ett riktigt inlägg...

Puss på alla

Bilder kommer när jag har lagt in dom på datorn, jag försöker ta massor med bilder så nu gäller det bara att lägga in dom också. Pia har lagt in några av sina bilder på bliggen så ni får gärna kolla in hennes blogg

http://piagoesinternational.blogspot.com/

Nu har vi äntligen kommit fram till Mexico. Det tog ett tag och det hände en hel del, jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Om jag försöker ta det i lagom kronologisk ordning så gick det till ungefär så här:

Vi lämnade Arlanda i söndags 06.50, helt sjukt tidigt förresten (det borde nästan vara olagligt att ställa väckaren på innan 4). Flygningen var ganska ointressant, det enda som hände var väl att vi lyckades se Eiffeltornet. Det var lite kul :D Eftersom vi har hört en hel del dåligt om flygplatsen i Paris så hade vi hela 6 timmar på oss där, och dom behövdes. Först så fick både jag och Pia jätteont i magen när vi klivit av planet och vi tror att det kan ha varit chipsen vi åt. Sen så var det typ omöjligt att hitta var vi skulle. Vi kom till ett ställe där det stod att gaten vi skulle till låg till höger, men sen fanns det även en skylt där det stod att gaten låg till vänster. Så totalt förvirrad så går jag till en informationsdisk och frågar. Damen som sitter där tittar på mig som att jag är lite dum i huvudet och säger att vi ska ta trappan upp mitt mellan skyltarna som säger att jag ska till höger och vänster (där det för övrigt är skyltat till nått helt annat). Hur skulle jag kunna veta att jag skata vägen där det inte står att jag ska. Sedan sprang vi omkring på flygplatsen och försökte hitta lite mat, det var ganska kul eftersom jag fick damma av min franska och jag kunde mer än vad jag trodde. Det var dock lite synd att på 6 timmar i Paris så var det inte en enda människa som var trevliga mot oss, riktigt tråkigt faktiskt.

Planet från Paris sen kom iväg lite sent, från det att vi satte oss i planet till att vi lyfte så hann både jag och Pia sova en halvtimme. Det gjorde ju dock att jag var oförskämt pigg hela den 11 timmar långa flygningen. Vilken tur att dom hade många filmer att välja på!! Vi hamnade vid en nödutgång och hade världens största benutrymme vilket var otroligt skönt. Annars var det en ganska händelselös flygning där vi roade oss så gott vi kunde. Nervositeten började dock öka inför att få aminosyrorna genom tullen och det hjälpte inte när papprena vi skulle fylla i endast fanns på Franska. Men efter mycket ångest och sen lite tur så var vi genom tullen (aminosyrorna är ju inte farliga men det kan vara svårt att övertyga tullen om det) var vi äntligen i Mexico!!!!!

Taxiresan från flygplatsen var nog bland det läskigaste jag varit med om, dom kör helt hysteriskt och det är bilar precis överallt. Det här med filer är ju bara töntigt liksom. Vi tog oss iaf helskinnade till Hotel Isabell som var vårt hem för natten. Under natten så kom det ett enormt åskväder, jag vet inte om Mexicanare skulle kalla det enormt men jag tyckte då det. När man trodde att det inte kunde regna mer så öppnade sig himlen på riktigt och det riktigt öste ner. Då tänkte jag att det här är gränsen för hur mkt det kan regna, men då regnade det ännu mer.

På morgonen så hade vi ett par timmar över så vi hade planerat in en liten promenad till ett jättetorg som skulle vara fint. Det låg bara två kvarter bort så det var lite lagom. Men vilken besvikelse det var. Jag gillade verkligen inte Mexico City; det var inte vackert alls och alla stressade runt som galningar, förutom dom som inte gjorde nå alls och var mest bara i vägen. Så vi kortade vår promenad med en timme och begav oss till bussstationen i stället. Om jag trodde att det läskigaste jag varit med om var taxiresan till hotellet så var den här värre, usch!! Vi tog oss i alla fall hela vägen. Busstationen var lite rolig, den påminnde lite om en flygplats... förutom att den inte hade några flygplan. Man checkade in bagaget och sen gick man genom en säkerhetskontroll för att ta sig till bussen. Bussresan sen var helt enkelt underbar, jag satt och tittade ut nästan hela vägen och bara njöt. Det var så otroligt vackert.

Andra saker man kan göra på en buss mellan Mexico City och Catemaco:

1. Räkna fartgupp
2. Räkna kor
3. Samla på gladiatorbilder

Så efter 9 timmar och 30 minuter var vi framme i Catemaco, så skönt efter 3 dagars resande , men vi var sååå trötta. Vi möttes upp av tre jättetrevliga människor som hjälpte oss med bagaget och skjutsade oss till Huset. Huset är huset som jag och Pia ska bo i nu under de närmaste fem månaderna. Vilket chock jag fick när jag fick se lägenheten som vi ska bo i. Det var inte alls som jag hade föreställt mig och just då så kändes det som att vi aldrig skulle få det till ett hem. Hur som helst så bestämde vi oss för att sova på saken och ta tag i att göra lägenheten till ett hem dagen efter (idag).

• Det var sjuuuukt varmt i lägeneten
• Den har inte vädrats på jättelänge
• Den har inget varmvatten
• Ingen fullt fungerande toalett
• Ingen spis

Efter ett par timmars dålig sömn ville magen ha fukost. Vi begav oss då ut för att köpa frukost och städutrustning för att sedan påbörja det monumentala arbeten med att förvandla den kala lägenheten till ett hem. Vi städade, skrubbade, skurade, dammade och möblerade om och efter ett par timmar började det bli ganska fint och lukta rent. Då tyckte vi varit duktiga och firade med en "fruktbunke" (en 1 liters plastburk fylld med färsk frukt) som vi betalade hela 12 pesos. Vilket motsvarar strax över 7 kr. Nu började det Mexicanska livet kännas lite bättre.

• Lägenheten började kännas som ett hem
• färsk frukt bara en bit ner på gatan
• helt underbar utsikt från våra två balkonger
• Varmt och skönt
• Underbara omgivningar
• God mat

Efter allt städande var i lite trötta så vi tog seden dit vi kom och tog en liten siesta. Sedan var det dags för första turen ut till Papiapan, forskningsstationen där vi kommer jobba. Det var så underbart!!! Vi fick skjuts ut av Gil på flaket på hans bil. Det konstiga var att det känndes betydligt säkrare än taxiresan i Mexico City. Det tar ca 10-15 minuter att ta sig ut och turen går genom natur som verkligen inte går att beskriva eller gör sig rätt på bild. Det var så vackert att jag bara satt och log inombords hela vägen. När vi kommit ut så visades vi runt och vi fick hälsa på aporna. Jag ska jobba med Kelly, Nanny, Piolina och sen kanske 3 till nya som jag inte kommer ihåg vad dom heter. Efter Papiapan såg både jag och Pia ut som lermonster, vi var helt täckta i en blandning av damm, solskyddsmedel och svett. Vi var så snygga!! Det var bara in i duschen för att kunna gå ut och äta. I lägenheten finns det inget kök så vi måste gå ut och äta. Det är dock så billigt att det inte gör så mkt. Efter maten gick vi till ett hotell som ligger i närheten för att låna internet och här sitter jag nu.

Det kan dröja ett tag tills jag får tag i Internet igen men ha det bäst så höres vi snart

Hasta Luego!!

Nu är jag äntligen påväg!

Sitter på hotellrummet och myser lite med film och godis. Måste ju passa på och äta lite svenskt godis innan vi lämnar landet. Resan hit gick jättebra, lite strul med tågbiljetten men det löste sig. Hotellrummet vi bor på är riktigt trevligt...personalen har varit supertrevlig och minibaren ingår. Inte illa!

Så här ser planen ut för resten av resan:
Imorgon:
- upp strax innan 4 för att äta frukost
- kl 5 åker vi till Arlanda för att flyga till Paris
- 6 timmars väntan i Paris på planet till Mexico City
- toklång flygning
- Hitta till Hotellet i Mexico city
- sova

Måndag:
- Upp tidigt för att hinna utforska lite av Mexico city
- införskaffa lite mat
- typ 9 timmars bussresa
- Äntligen framme!!!

Än är det ganska kul att resa men jag kommer nog vara ganska less innan jag kommer fram. Nu ska jag ta en varm dusch. Jag kommer nog uppskatta varmvatten så mycket mer när jag kommer hem.

Jag ska försöka lägga upp lite bilder nästa gång jag får tag i internet.

Puss från ett varmt Stockholm

Vad tiden går snabbt, jag tycker att det var ju nyss jullov och nu far jag snart. Det är bara 8 dagar, 17 timmar och 30 minuter kvar tills jag lämnar Linköping. Det är ju typ INGENTING och det finns 1000 saker att göra. Jag trodde att jag hade hela veckan planerad tills jag insåg att jag tappat bort en hel dag och missat att det var en extra helgdag. Hur missar man nått sånt? Man kan ju inte missa en hel dag när man har så mycket att göra. Vilken tur att jag fick tillbaka den dock, jag behövde den verkligen!!

Nu har jag varit utan lilla Q och strumpan i 100 timmar, det är inte speciellt mycket men det känns som mycket mer. Jag vet att de har det bra men det är så tyst hemma utan dom. Speciellt när det är sovadags...typ som nu.

Hoppas nu att mitt första blogginlägg får godkänt för nu orkar jag inte mer :D

Nattinatt

Nu sitter jag här mitt i natten och funderar över det här med att blogga. Är det verkligen någonting för mig? Det verkar som så komplicerat, jag kan inte ens lägga upp en profilbild... Hur som helst så ska jag inte avfärda det helt förrän jag har gett det en ordentlig chans. På lördag ska jag lura hit Jonatan så att han kan lära mig hur man gör och det är ju ett ordentliget steg på vägen.

Nu ska jag försöka mig på mitt första riktiga blogginlägg. Känns nästan lite nervöst :S Kan man göra fel när man bloggar?