Hemma igen!!!
Hälsade på min gamla blogg och insåg att jag har fortfarnade några inlägg i utkast som jag ännu inte har publicerat. Illa, illa!! Det betyder att ni fick ju aldrig veta hur vi tog oss hem egentligen. Inläggen var inte klara men jag kan ju skriva klart det jag kommer ihåg.
Efter många om, men och kansken så lyckades jag äntligen ta mig hem. Men det var inte lätt och det var inte på den dagen vi trodde men hem kom vi iaf. Allt började med lite regn som ganska snart blev mycket regn. Enligt ganska säkra källor så har det varit det värsta regnet på mer än 50 år. Man kan ju tycka att lite regn inte borde kunna stoppa oss men se det kunde det. Allt vatten gjode att vi blev fast i Catemaco. Söderut gick det inte att ta sig för att alla broar hade rasat. Norrut gick det inte heller att ta sig på grund av hemska översvämningar. På huvudvägen genom Lendo så var det 1,5 m vatten. Det gick inte att ta sig till flygplatsen.
Vi insåg rätt långt innan vår planerade avresa att vi förmodligen inte skulle kunna ta oss till flygplatsen så vi kontaktade försäkringsbolaget för att se om dom kunde hjälpa oss. Dom var väldigt hjälpsamma och bokade om våran resa så att vi skulle försöka ett par dagar senare. För att snabbt kunna lämna Catemaco så snart bussarna började gå igen så flyttade vi ut ur lägenheten och in hos Juan och Jess. Vilken lyx det var; varmvatten, internet och TV. Sedan följde ett par dagars väntande. Juan och Jess var väldigt hjälpsamma och ringde till bussbolagen och den federala polisen varje dag för att se om det fanns en chans att vägarna skulle öppna. Det var gaska jobbigt att hela tiden ha väskorna packade och vänta på att bussarna skulle börja gå. Sedan så började stämningen i Catemaco bli lite spänd. På grund av isoleringen så var det vissa som började bli lite desperata. Många där lever på turister och kommer det inga turister så får dom inga pengar. Isoleringen gjorde också att leveranser av bensin och vissa råvaror inte kunde komma fram så det började bli brist på bl.a. bröd.
Den nya avresedagen närmade sig snabbt och vi började bli nervösa att vi skulle bli tvugna att boka om den också. Men dagen innan planet skulle gå så öppnade vägarna igen, dock bara för bussar och lastbilar. Anledningen tillatt det bara var för lastbilar och bussar var för att risken att dom blir bortspolade är mindre än för vanliga bilar. Äntligen skulle vi få åka hem.
På morgonen av avresedagen så åt vi frukost på caféet med Juan och Jess och sedan skjutsade dom oss till Busstationen. Jess´föräldrar kom också dit för att vinka av oss. Det var jättesorgligt och alla grät. Det är några underbara människor som jag aldrig kommer glömma. Utan dom så hade upplevelsen inte ens varit hälften så bra. Jag hoppas verkligen att jag kan åka tillbaka nån dag.
Bussresan mellan Catemaco och Veracruz tar vanligtvis 3 timmar men efter 3 timmar så hade vi inte ens passerat San Andres. Eftersom vägarna precis öppnat så försökte alla ta sig fram så det var kö nästan hela vägen till Veracruz och längs vägarna stog det 100-tals lastbilar. Vilken tur att vi hade fått med oss en massa mackor av Juan och Jess. Efter 12 timmar och 15 minuter kom vi äntligen fram till Veracruz. Vi var trötta och hungriga men vi var äntligen framme.
Flygningen hem från Mexiko var ganska ointressant, vi ville bara komma hem. När vi kom till Arlanda så var det första vi gjorde var att ringa hem. Tänk vilken lyx att kunna ringa till vänner och familjen så snart man känner för det. Att kunna höra deras röst och inte bara kommunicera med mail eller chat.
Det blev lite middag på Arlanda medan vi väntade på tåget hem till Linköping. En kycklingsallad och en kanelbulle. Ååå så gott det var. I Linköping så mötte Kim oss på tåget och skjutsade hem oss.Det var kul att se Pia när hon äntligen fick se Olle. Jag vet inte hur länge dom kramades på parkeringen, vi packade bara ur hennes väska ur bilen och lämnade dom där :).
Det blev lite middag på Arlanda medan vi väntade på tåget hem till Linköping. En kycklingsallad och en kanelbulle. Ååå så gott det var. I Linköping så mötte Kim oss på tåget och skjutsade hem oss.Det var kul att se Pia när hon äntligen fick se Olle. Jag vet inte hur länge dom kramades på parkeringen, vi packade bara ur hennes väska ur bilen och lämnade dom där :).
Så själva resan hem blev det sista äventyret på våran resa. En resa jag aldrig kommer att glömma. Med underbara människor, platser och djur. Tack alla som har varit del av den men speciellt tack till Pia, som stog ut med mig i 5 månader, jag hade aldrig klarat det utan dig.
Det var det ena inlägget som låg i utkast, det andra kanske jag gör klart senare. Jag gissa att det inte är så många som kommer läsa här men man vet ju aldrig.
