The Great Adventure

Det har inte blivit så mkt bloggande senaste tiden men jag skylller på att jag varit sjuk. Det är en bra ursäkt tycker jag :D

Det var ett tag sen nu vi var på hajk men det är ju bättre sent än aldrig. Jess är ordförande i en organisation som heter DEMATAC som arbetar för att skydda miljön i området kring Catemaco, Los Tuxtlas. Varje år anordnar DEMATAC en stor hajk för att främja miljön och i år var det stranden som gällde. Vi tyckte att det lät intressant så vi bestämde oss för att hänga på. Vi visste att det skulle bli en tuff promenad med 6 timmar längs stranden utan någon skugga. Vi laddade med energy bars, gatorade och massor med vatten och införskaffade världens nördigaste hattar. Utav över 180 anmälda så var vi 151 som startade plus 9 som arbetade med att hålla reda på folk. Alla var från Mexico förutom jag och Pia samt två från Spanien.

Äventyret började med att vi tog oss till Sontecomapan, därifrån gick det båtar till La Barra varifrån själva hajken började. Första delen av hajken var inte så jobbig, det var en del upp och ner men vägen var delvis skuggad av träden. Efter ett tag tog dock träden slut och det fanns ingen skugga någonstans. Vi gick parallellt med stranden och sandbankerna stoppade all vind från havet. Det var sjukt varmt!!

Båtturen från Sontecomapan till La Barra där hajken skulle börja

Dags att börja gå

På andra sidan udden längst bort var vårat mål. Det är en lååååång sträcka utan skugga

Påväg ner på stranden. Visst har jag en fin hatt!

Efter ett tag klättrade vi upp på en av sandbankerna och där, rakt framför oss var Mexikanska golfen. Vilken underbar syn med hav ända till horisonten och vinden som fläktade i håret. Med vinden i håret och fötterna i Atlanten så fick jag helt ny energi, nu kändes det som att jag skulle kunna gå hur länge som helst. Vi gick nu längs stranden och efter ett tag är det inte så enkelt, man har två val; (1) gå nära vattnet där det lutar men sanden är ganska kompakt eller, (2) gå där det är plant men där är även sanden mjuk. Vi försökte hålla oss så nära vattnet som möjligt vilket resulterade i att mitt ena ben var helt slut medan det andra var helt ok. Efter ett par kilometer på stranden så var känslan av att kunna gå hur länge som helst helt borta. Vi gick och gick men det kändes som att vi inte rörde oss alls. Vi gick totalt 9 km på stranden innan vi kom fram till Río Carrizal. Där vilade vi ett tag innan vi vadade över. Det var så underbart att få svalka av sig och på andra sidan så fanns det skugga att vila i medan vi väntade på att alla skulle ta sig över.

Vadar över Río Carrizal

Då alla tagit sig över så gick vi över ett litet berg, simmade över Río El Salado och äntligen var vi framme vid El Salado. Det tog totalt lite över 5 timmar och jag tror aldrig att jag varit så slut, någonsin. Jag hade ganska ont i en höft efter att gått på stranden och knäna ville inte riktigt vara med, men vi var framme.

Rio El Salado, tältplatsen är högst upp till höger.

Nu skulle tälten resas och sedan fick vi mat. Det var ganska starkt men det spelade ingen roll, jag var sååå hungrig. Vi hade ju inte ätit någonting annat än energy bars sedan frukost. Efter middagen så var det en del aktiviteter inplanerade men dom flesta blev inställda. Alla var helt utmattade och passade på att vila istället. Vi vilade ett tag men vi ville inte missa någonting. Så vid solnedgången så lånade vi varsin häst och red ner till stranden. Vilken underbar känsla att rida längs golfen i solnedgången.

Maaaat!!!

Ridtur i solnedgången (märk macheten fäst i sadeln)

Efter några timmars vila så var det mys kring eldstaden så gick vi på en natthajk för att försöka se havsköldpaddor. Vi såg tyvärr bara spåren av dom men vi lyckades iaf hitta en ny vän David som var jättetrevlig (och duktig på engelska). Nu var klockan nästan 01.00 och det var dags att sova. Vi hade bara filtar att ligga på men det gjorde ingenting, jag hade kunnat sova var som helst. Under natten kom det ett jättestort åskväder som fick marken att skaka och regnet spolade nästan bort vårat tält. När vi vaknade på morgonen så hade vi en liten pöl med vatten i tältet men det hade i alla fall slutat regna. Vi packade ihop tältet och åt frukost medan vi försökte besluta vad vi skulle göra resten av dagen. Det fanns två val; (1) gå hela vägen tillbaka eller (2) åka båt tillbaka. Pia kände att hon ville åka båt men jag visste att jag inte skulle känna mig nöjd om jag inte gick. Jag var helt slut och hade ont precis överallt, speciellt min högra höft, men beslutade att gå i alla fall. Utav 151 startande så var vi 26 som valde att gå tillbaka ( totalt 22 km). På DEMATACS hemsida så kallas vi för ”the lionhearted 26”. David som vi träffade på natthajken valde också att gå och så jag hade någon att prata med. Sträckan som tog över 5 timmar första dagen tog 3,5 andra dagen så vi höll ett riktigt högt tempo. Jag tror dock att det underlättade att det inte var lika soligt. Trots att jag var helt slut och varje millimeter av kroppen gjorde ont så var det helt klart värt det.