Inlägg om ett inlägg
Igår hade jag tänkt att jag skulle skriva om Haiken som vi var på förra helgen. Men jag gick och blev sjuk så det blev helt enkelt inte. Idag känner jag mig lite bättre men fortfarande inte motiverad att skriva ett helt inlägg. Men tills vidare så kan ni gå in på hemsidan
Haik 2010
Där finns det flera bilder på mig. Känner ni inte igen mig så är det för att jag gömmer mig under en jättehatt.
Haik 2010
Där finns det flera bilder på mig. Känner ni inte igen mig så är det för att jag gömmer mig under en jättehatt.
Benito Juarez och Coatzacoalcos
Förra veckan hade jag och Pia två dagar ledigt och när vi är lediga så ligger vi inte och latar oss. Under vanliga dagar så händer det inte så mycket så när vi väl är lediga så försöker vi passa på att hitta på någonting. Då vi tillbringar ganska mycket tid på internetcaféet så har vi lärt känna Juan och Jess som jobbar där. Det är helt underbara människor och "La casa de los tesoros" har blivit som ett andra hem för oss. Dom bjöd med oss på en endagarshajk i Benito Juarez, ett naturreservat en bit från Catemaco. Det lät helt underbart så vi tackade självklart ja.
Benito Juarez
Jess sa att hajken skulle bli lite tuff så vi utrustade oss med kängor och långbyxor. När vi kom fram till Benito Juarez så fick vi även vandringsstavar för att hjälpa oss hålla balansen. Nu var vi utrustade för det mesta. Vi blev tillsagda att akta oss för giftiga ormar och sen bar det iväg. Vi hade en underbar guide som berättade massor med inressanta saker om alla insekter, träd och djur vi såg. Det var på spanska men jag förstog ganska mycket och resten fick Pia översätta åt mig. Hittade Guiden någonting ätbart så fick vi självklart smaka en bit. Guiden bar till och med Pias ryggsäck så att det skulle vara lättare för henne att ta kort.
Pia lärde sig den hårda vägen att det är dumt att packa smörgåsen längst ner i ryggsäcken
Efter lunchen så lämnade vi leden för att klättra upp till nästa vattenfall och nu var jag otroligt glad över kängorna, byxorna och staven. Det var väldigt brant, fullt av taggiga buskar, ostadigt underlag och tugnt. Det var verkligen ingen söndagspromenad. Vi klättrade ganska länge och det var riktigt tungt. Vi fick slita ordentligt och när vi var nästan uppe så insåg vi att vi var tvugna att ta en annan väg. Det var bara att klättra ner igen för att klättra upp en annan väg. När vi väl kom till vattenfallet så var jag och Pia helt slut och jag tror aldrig att jag varit så svettig i hela mitt liv. Juan och Jess undrade om vi ville gå vidare med dom till ett annat vattenfall eller stanna kvar vid det vi var och bada tills dom kom tillbaka. Valet var enkelt, vi stannade och badade. För er som aldrig har badat i ett vattenfall kan jag säga att det är ren lycka. Jag vet inte vad det beror på men alla världens problem bara försvinner. Jag älskar det!! Det var helt klart värt den jobbiga klättringen upp. Efter badet så satte vi oss på en sten för att torka i solen medan vi väntade på att Juan och Jess skulle komma tillbaka. När dom väl kom så var vi nästan torra så vi badade lite till för att kyla ner oss inför den långa klättringen ner. Ner gick dock mycket lättare än upp vilket jag tror beror på den extra energin vi fått från doppet i vattenfallet. Då vi tagit oss tillbaka till bilen så bjöd guiden in oss på middag i hans hem. Det var ris med kyckling i stark sås. Jag tycker inte om stark mat så Jess fixade så att jag fick en till tallrik så att jag kunde ta så mycket stark sås jag själv ville (istället för att äta mat som badade i sås). Påväg hem så frågade Jess och Juan om vi ville följa med dom till Coatzacoalcos dagen efter. Dom skulle dit och göra några ärenden så vi skulle kunna åka med. Självklart ville vi ju det, vi hade ju en ledig dag till att fylla.
Tuff klättring
Det här är vattenfallet vi badade i, det finns tyvärr inga bilder på när vi badar men det är för att det inte fanns nån som kunde ta kort på oss
Vi hade en helt underbar dag med våra nyfunna vänner. Tänk så mycket bättre allting känns när man har vänner :D
Coatzacoalcos
Nästa äventyr hamnade alltså i Coatzacoalcos som ligger ett par timmar från Catemaco. Jess skulle på en TV-intervju så dom släppte av oss vid ett jättestort köpcentrum. Dom undrade om vi skulle kunna klara oss själva där ett par timmar... Självklart, jag var ju i himmelriket!! Det fanns många saker där som Catemaco saknar: choklad, böcker, snabbmat, air condition, m.m. Vi tillbringade 4 timmar med att shoppa, äta på Subway och bara känna oss civiliserade. Det var helt underbart. När Juan och Jess kom tillbaka så gick vi på bio och såg Eclipse på engelska. Skönt med lite miljöombyte.
Efter bion bar det av tillbaka till Catemaco men resan hem var också ett litet äventyr. Planen var att vi skulle ta samma väg hem som vi hade kommit tidigare på dagen men den var stängd, varför fick vi inte veta då men det var bara att ta en annan väg. När vi kom till den andra vägen märkte vi att den också var stängd så då stannade vi för att fråga vad som hände egentligen. Vi fick då veta att det berodde på valet. Det har precis varit kommunalt val och mot varandra stog två partier som är helt olika från varandra. Då när det ena partiet vann så blev de som röstade på det andra partiet inte så glada. Dom bestämde sig då för att blockera vägarna in och ut ur kommunen i protest. Här stog vi nu, mitt ute i ingenstans utan några uppenbara sätt att ta sig hem. Men tack vare Juans bilkörning och förmåga att fråga efter alternativa vägar så lyckades vi ta oss hem, två timmar senare än planerat.
Benito Juarez
Jess sa att hajken skulle bli lite tuff så vi utrustade oss med kängor och långbyxor. När vi kom fram till Benito Juarez så fick vi även vandringsstavar för att hjälpa oss hålla balansen. Nu var vi utrustade för det mesta. Vi blev tillsagda att akta oss för giftiga ormar och sen bar det iväg. Vi hade en underbar guide som berättade massor med inressanta saker om alla insekter, träd och djur vi såg. Det var på spanska men jag förstog ganska mycket och resten fick Pia översätta åt mig. Hittade Guiden någonting ätbart så fick vi självklart smaka en bit. Guiden bar till och med Pias ryggsäck så att det skulle vara lättare för henne att ta kort.
Guiden skalar en abasbabi med en machete (med Pias ryggsäck på ryggen)
Jag har aldrig smakat abasbabi tidigare men det var riktigt gott
Ett jättevackert vattenfall som kallas för regnbågsfallet eftersom det bildas tydligen en regnbåge när solen lyser på
Juan dricker vatten direkt från berget
Jess försöker äta en chochofrukt, problemet är att den är full med vassa taggar
Då vi gått ett tag började vi undra varför vi hade kängor, långbyxor och vandringsstav. Nog var det lite kuperad terräng men det var inte jättesvårt. Efter ett tag började vi bli ganska hungriga och vi bestämde oss för att stanna vid ett vattenfall och äta lunch innan vi skulle fortsätta till det vattenfall vi skulle bada vid. Juan hade gjort helt underbara mackor till oss. Mums!!
Pia lärde sig den hårda vägen att det är dumt att packa smörgåsen längst ner i ryggsäcken
Efter lunchen så lämnade vi leden för att klättra upp till nästa vattenfall och nu var jag otroligt glad över kängorna, byxorna och staven. Det var väldigt brant, fullt av taggiga buskar, ostadigt underlag och tugnt. Det var verkligen ingen söndagspromenad. Vi klättrade ganska länge och det var riktigt tungt. Vi fick slita ordentligt och när vi var nästan uppe så insåg vi att vi var tvugna att ta en annan väg. Det var bara att klättra ner igen för att klättra upp en annan väg. När vi väl kom till vattenfallet så var jag och Pia helt slut och jag tror aldrig att jag varit så svettig i hela mitt liv. Juan och Jess undrade om vi ville gå vidare med dom till ett annat vattenfall eller stanna kvar vid det vi var och bada tills dom kom tillbaka. Valet var enkelt, vi stannade och badade. För er som aldrig har badat i ett vattenfall kan jag säga att det är ren lycka. Jag vet inte vad det beror på men alla världens problem bara försvinner. Jag älskar det!! Det var helt klart värt den jobbiga klättringen upp. Efter badet så satte vi oss på en sten för att torka i solen medan vi väntade på att Juan och Jess skulle komma tillbaka. När dom väl kom så var vi nästan torra så vi badade lite till för att kyla ner oss inför den långa klättringen ner. Ner gick dock mycket lättare än upp vilket jag tror beror på den extra energin vi fått från doppet i vattenfallet. Då vi tagit oss tillbaka till bilen så bjöd guiden in oss på middag i hans hem. Det var ris med kyckling i stark sås. Jag tycker inte om stark mat så Jess fixade så att jag fick en till tallrik så att jag kunde ta så mycket stark sås jag själv ville (istället för att äta mat som badade i sås). Påväg hem så frågade Jess och Juan om vi ville följa med dom till Coatzacoalcos dagen efter. Dom skulle dit och göra några ärenden så vi skulle kunna åka med. Självklart ville vi ju det, vi hade ju en ledig dag till att fylla.
Tuff klättring
Det här är vattenfallet vi badade i, det finns tyvärr inga bilder på när vi badar men det är för att det inte fanns nån som kunde ta kort på oss
Vi hade en helt underbar dag med våra nyfunna vänner. Tänk så mycket bättre allting känns när man har vänner :D
Coatzacoalcos
Nästa äventyr hamnade alltså i Coatzacoalcos som ligger ett par timmar från Catemaco. Jess skulle på en TV-intervju så dom släppte av oss vid ett jättestort köpcentrum. Dom undrade om vi skulle kunna klara oss själva där ett par timmar... Självklart, jag var ju i himmelriket!! Det fanns många saker där som Catemaco saknar: choklad, böcker, snabbmat, air condition, m.m. Vi tillbringade 4 timmar med att shoppa, äta på Subway och bara känna oss civiliserade. Det var helt underbart. När Juan och Jess kom tillbaka så gick vi på bio och såg Eclipse på engelska. Skönt med lite miljöombyte.
Efter bion bar det av tillbaka till Catemaco men resan hem var också ett litet äventyr. Planen var att vi skulle ta samma väg hem som vi hade kommit tidigare på dagen men den var stängd, varför fick vi inte veta då men det var bara att ta en annan väg. När vi kom till den andra vägen märkte vi att den också var stängd så då stannade vi för att fråga vad som hände egentligen. Vi fick då veta att det berodde på valet. Det har precis varit kommunalt val och mot varandra stog två partier som är helt olika från varandra. Då när det ena partiet vann så blev de som röstade på det andra partiet inte så glada. Dom bestämde sig då för att blockera vägarna in och ut ur kommunen i protest. Här stog vi nu, mitt ute i ingenstans utan några uppenbara sätt att ta sig hem. Men tack vare Juans bilkörning och förmåga att fråga efter alternativa vägar så lyckades vi ta oss hem, två timmar senare än planerat.
Nästan som julafton
Idag har jag fått min första post hit till Mexico, och vilken post!!! Först ett brev från banken med en ny bankdosa. Min gick sönder någonstans över atlanten, men nu har jag en ny :D Sen Så fick jag ett paket med plasthandskar från min handledare här i Mexico. Jag fick slut för en månad sen men nu har jag iaf så jag klarar mig i ett år framöver. Sen fick jag ett paket från Mamma. Paketet innehöll en korsordstidning, 5 andra tidningar, en bok, ett läppglans, ett hårband, en bok och 2st 200gr chokladkakor. Chokladen hade smält lite, men vad gör väl det?
Vilken underbar Mamma jag har :D
Vi har provat läsa tidningarna, korsorden är lagom svåra och chokladen smakade underbarare än vad någon Marabou chokladkaka någonsin smakat. Det var liksom en liten bit av Sverige som smälte i munnen. Mums!!!
Ny energi
(Hur det nu kan komma sig så har en av mina bröder helt missat att jag har en blogg. Så senast jag pratade med honom så ville han att jag skulle blogga om när vi pratade. Därav detta lite skumma inlägg)
Tänk så mycket energi man kan hämta från ett samtal. Jag har precis pratat med två av mina bröder, en svägerska, en brorson, mina föräldrar och mina två bästa kompisar och jag känner mig full av energi. Samtidigt så känner jag hur mycket jag saknar alla hemma i Sverige och hur mycket jag önskar att jag var där. Jag får uppleva mycket underbart här i Mexico men jag saknar samtidigt många underbara i Sverige.
Nu ska jag och Pia hitta på någonting att fira så att vi kan beställa chokladtårta. Man kan ju inte äta tårta helt utan anledning :D (Det måste ju vara nationaldag någonstans)
Tänk så mycket energi man kan hämta från ett samtal. Jag har precis pratat med två av mina bröder, en svägerska, en brorson, mina föräldrar och mina två bästa kompisar och jag känner mig full av energi. Samtidigt så känner jag hur mycket jag saknar alla hemma i Sverige och hur mycket jag önskar att jag var där. Jag får uppleva mycket underbart här i Mexico men jag saknar samtidigt många underbara i Sverige.
Nu ska jag och Pia hitta på någonting att fira så att vi kan beställa chokladtårta. Man kan ju inte äta tårta helt utan anledning :D (Det måste ju vara nationaldag någonstans)
Ser den inte underbar ut?
Apa på rymmen, tur att jag är snabb som en vessla
Det var jättelänge sedan jag bloggade sist men jag har inte haft tid. Det finns så mycket annat man kan göra. Spela kort, spela Wii, äta, m.m. tiden räcker liksom inte till. Så vad ska jag nu blogga om? Jag skulle kunna blogga om Veracruz, Benito Juarez eller Coatzacoalcos... men det tänker jag inte göra. Jag vill berätta om de två senaste dagarna.
Igår när vi kom till Pipiapan så sitter Kiki på taket till köket och väntar på oss. Det ska inte vara en apa där utan dom ska vara i sina burar, är det tänkt. Det var även en annan apa lös så männen sätter av för att försöka jaga in dom i burarna. Samtidigt så går jag och Pia för att se om det är någon mer än Kiki som har rymt. Som tur var så var det bara hon. När vi kommer tillbaka till köket så har Gil lyckats fånga Kiki under en fruktlåda (hur han lyckades med det är det ingen som vet). Pia sätts som apvakt medans Gil går för att laga buren, det är ju ingen idé att sätta tillbaka apan om den ändå bara rymmer igen. En av de andra männen ska försöka få ut Kiki ur buren men det tycker hon är läskigt så hon sikter på frihet och springer så fort hon kan. Männen ska då försöka jaga in henne i sin bur och det är inte det lättaste. En apa kan ju även ta sig uppåt.
När dom har försökt länge att jaga in henne i buren utan att lyckas så försöker jag en helt ny teknik. Jag ropar på henne, och hon kommer. En av männen försöker då fånga in henne men så fort dom kom i närheten så sprang hon bara iväg. Männen fick då inse att deras teknik inte fungerade. Dom fick backa undan och ställa sig och titta på när vi helt enkelt ropade på Kiki och bad henne komma tillbaka till buren. Jag tror dom blev lite imponerade. Alla timmar vi har spenderat med att lära känna aporna har verkligen lönat sig.
Idag när kom till Pipiapan så var det också en apa på rymmen. Det var en hona från en av de stora inhängnaderna. Eftersom vi inte känner henne så höll vi oss på avstånd medan Gil fixade in henne i buren. Vi började med våra tester och efter ett tag hör vi en smäll av en apa som hoppar ner på plåttaket. Där ska det verkligen inte vara nån apa. Vi väntar ett tag så att apan ska hoppa vidare och sen går jag för att säga till Gil så han kan fånga in den igen. När jag har kommit tre meter utanför huset så ser jag att apan fortfarande sitter på taket. Jag försöker att inte göra nått för att inte skrämma eller hota han men han hoppar ner på marken burrar upp sig och sen attackerar han. Jag har ingen aning om hur jag tog mig in i huset igen men fort gick det. Precis framför nosen på apan så lyckas jag smälla igen dörren (dörren är i vanliga fall helt omöjlig att stänga). Så fort dörren har smällt igen så inser jag att vi är instängda. Dörren går inte att öppna innifrån. Apan, som nu är helt inställd på att attackera oss försöker ta sig genom dörren men misslyckas då den har galler på utsidan. Apan går då runt huset för att försöka ta sig in på annat sätt. På andra sidan huset finns det ett fönster med tunna glasskivor som lätt går sönder.
Jag plockar på mig en pinne och ett lock till min testlåda medan Pia tar en sop ifall apan skulle ta sig in. Han försöker krypa mellan glasskivorna för att ta sig in och jag kan säga att apan verkligen inte är glad. Vi försöker mota bort honom från glaset för att det inte ska gå sönder, det är ju allt vi har mellan oss och apan. Medan allt det här händer så ropar vi på Gil så att han kan komma och rädda oss. Så fort han kommer så slutar apan vara aggressiv och Gil jagar iväg honom till sin inhängnad. Gil blir borta länge och vi börjar oroa oss, vad hönder om apan blivit aggressiv igen?? Är Gil ok?? Har han glömt att vi är instängda?? Vi väntar typ en halvtimme innan vi bestämmer oss för att vi törs ta oss ut ur huset, men hur ska det gå till? Dörren öppnas ju bara utifrån. Jag lyckas pilla upp dörren med en ormkrok och en pincett. När vi väl har tagit oss ut ur huset så är vi väldigt försikiga. Vi vet ju inte om apan fortfarande är lös.
Vi hittar Gil och han är ok. Han har lyckats få in apan igen och har inte blivit attackerad. Han berättar att apan heter Javier och att han är genom-ond. Eftersom Javier har bestämt sig för att han inte gillar mig och Pia så ska nån av männen gå först upp till testhuset imorn bara för att kolla så att han inte tagit sig ut igen. Det hoppas jag verkligen inte...
Måste poängtera att ingen blev skadad, det enda vi fick var en ordentlig adrenalinrush (vilken jag hade kunnat vara utan). Aporna är inte farliga men man måste komma ihåg att inte är några sällskapsdjur vi jobbar med (och sen var det här en galen apa).
Kiki njuter av friheten
Igår när vi kom till Pipiapan så sitter Kiki på taket till köket och väntar på oss. Det ska inte vara en apa där utan dom ska vara i sina burar, är det tänkt. Det var även en annan apa lös så männen sätter av för att försöka jaga in dom i burarna. Samtidigt så går jag och Pia för att se om det är någon mer än Kiki som har rymt. Som tur var så var det bara hon. När vi kommer tillbaka till köket så har Gil lyckats fånga Kiki under en fruktlåda (hur han lyckades med det är det ingen som vet). Pia sätts som apvakt medans Gil går för att laga buren, det är ju ingen idé att sätta tillbaka apan om den ändå bara rymmer igen. En av de andra männen ska försöka få ut Kiki ur buren men det tycker hon är läskigt så hon sikter på frihet och springer så fort hon kan. Männen ska då försöka jaga in henne i sin bur och det är inte det lättaste. En apa kan ju även ta sig uppåt.
När dom har försökt länge att jaga in henne i buren utan att lyckas så försöker jag en helt ny teknik. Jag ropar på henne, och hon kommer. En av männen försöker då fånga in henne men så fort dom kom i närheten så sprang hon bara iväg. Männen fick då inse att deras teknik inte fungerade. Dom fick backa undan och ställa sig och titta på när vi helt enkelt ropade på Kiki och bad henne komma tillbaka till buren. Jag tror dom blev lite imponerade. Alla timmar vi har spenderat med att lära känna aporna har verkligen lönat sig.
Så här är vi vana att se Kiki
Idag när kom till Pipiapan så var det också en apa på rymmen. Det var en hona från en av de stora inhängnaderna. Eftersom vi inte känner henne så höll vi oss på avstånd medan Gil fixade in henne i buren. Vi började med våra tester och efter ett tag hör vi en smäll av en apa som hoppar ner på plåttaket. Där ska det verkligen inte vara nån apa. Vi väntar ett tag så att apan ska hoppa vidare och sen går jag för att säga till Gil så han kan fånga in den igen. När jag har kommit tre meter utanför huset så ser jag att apan fortfarande sitter på taket. Jag försöker att inte göra nått för att inte skrämma eller hota han men han hoppar ner på marken burrar upp sig och sen attackerar han. Jag har ingen aning om hur jag tog mig in i huset igen men fort gick det. Precis framför nosen på apan så lyckas jag smälla igen dörren (dörren är i vanliga fall helt omöjlig att stänga). Så fort dörren har smällt igen så inser jag att vi är instängda. Dörren går inte att öppna innifrån. Apan, som nu är helt inställd på att attackera oss försöker ta sig genom dörren men misslyckas då den har galler på utsidan. Apan går då runt huset för att försöka ta sig in på annat sätt. På andra sidan huset finns det ett fönster med tunna glasskivor som lätt går sönder.
Bakom mig ser ni fönstret som apan försökte ta sig genom.
Jag plockar på mig en pinne och ett lock till min testlåda medan Pia tar en sop ifall apan skulle ta sig in. Han försöker krypa mellan glasskivorna för att ta sig in och jag kan säga att apan verkligen inte är glad. Vi försöker mota bort honom från glaset för att det inte ska gå sönder, det är ju allt vi har mellan oss och apan. Medan allt det här händer så ropar vi på Gil så att han kan komma och rädda oss. Så fort han kommer så slutar apan vara aggressiv och Gil jagar iväg honom till sin inhängnad. Gil blir borta länge och vi börjar oroa oss, vad hönder om apan blivit aggressiv igen?? Är Gil ok?? Har han glömt att vi är instängda?? Vi väntar typ en halvtimme innan vi bestämmer oss för att vi törs ta oss ut ur huset, men hur ska det gå till? Dörren öppnas ju bara utifrån. Jag lyckas pilla upp dörren med en ormkrok och en pincett. När vi väl har tagit oss ut ur huset så är vi väldigt försikiga. Vi vet ju inte om apan fortfarande är lös.
Jag posar i försvarsställning
Vi hittar Gil och han är ok. Han har lyckats få in apan igen och har inte blivit attackerad. Han berättar att apan heter Javier och att han är genom-ond. Eftersom Javier har bestämt sig för att han inte gillar mig och Pia så ska nån av männen gå först upp till testhuset imorn bara för att kolla så att han inte tagit sig ut igen. Det hoppas jag verkligen inte...
Måste poängtera att ingen blev skadad, det enda vi fick var en ordentlig adrenalinrush (vilken jag hade kunnat vara utan). Aporna är inte farliga men man måste komma ihåg att inte är några sällskapsdjur vi jobbar med (och sen var det här en galen apa).
