The Great Adventure

Jag saknar min lilla Q!!! Jag vet att hon har det bra i Piteå men jag saknar henne iaf. Som tur är så har jag två små hundar på Caféet. Dom är helt underbara. Cielo är en mops på ca 4 månader. Hon har mjuka öron men vassa tänder. Jättesöt!!! Satanás är en Mops/Chihuahua på 8 månader och han är också toksöt :D Det är tur att jag har nån hund att kela med när jag får lite Quila abstinens.

I Mexico är det mycket som skiljer sig från Sverige. Jag tvivlar på att man skule se det här ekipaget i Sverige. Jag är också väldigt imponerad av bubblan som orkar dra alltihopa

 

Så här ska en häst transporteras!!

Nu kommer äntligen det utlovade inlägget om Veracruz. Jag har inte alls varit på humör för att skriva om någonting egentligen men nu så känns det mycket bättre. Vi har börjat träna och aporna jobbar bättre, det hjälper verkligen.

---

 

 

Anledningen till att vi var tvungna att åka till Veracruz från första början var för att fixa vårat visa. I Sverige kunde vi bara fixa ett tillfälligt visa som måste bytas ut inom 30 dagar. Veracruz ligger ungefär 3 timmar bort så vi tänkte att om vi ändå ska åka så lång så kan vi ju lika gärna stanna nån dag. Det blev då inbokat torsdag kväll till lördag kväll. Vi skulle då ha gott om tid att fördriva på sådant som inte var visa-relaterat.

Pia hade en jättesöt liten kille bakom sig som tyckte att det var så kul att åka buss att han inte ens märkte att han pillade Pia i håret

 

Resan dit gick helt utan bekymmer. Vi tog en av ”lyxbussarna” och det är väl värt pengarna. Det är mer plats än vanligt, den tar dom fina vägarna och har ac. Vi kom fram ganska sent på kvällen så när vi checkat in på hotellet så tog vi en liten promenad för att försöka hitta någon mat. Veracruz är en helt underbar stad och jag kan rekomendera alla att åka dit. Gatumusikanter, färger, liv, rörelse, skratt... vilken kontrast mot det sömniga livet i Catemaco. Efter en liten promenad hittade vi mat.

Vi hittade HAMBURGARE!!!

Det var den godaste hamburgaren jag har ätit på väldigt, väldigt länge. Varken jag eller Pia är jätteförtjusta i den mexikanska maten så hamburgare var helt underbart. Vi var på ett ställe som hette Carl's Jr. och dom hade enorma hamburgare. Mums, mums, mums (jag blir hungrig bara av att skriva om det).

 

 

Maaaaat!!!!

 

Efter middag så bar det iväg till hotellet för en tidig kväll. Vi tänkte att vi skulle hinna så mycket som möjligt dagen efter och sen så hade Immigrationskontoret bara öppet mellan 9 och 13.

 

Utsikt över Zócalon från en balkong på vårat hotell

 

Vilken tur att vi klev upp tidigt för att ha gott om tid på immigrationskontoret. Vi behövde varje minut och sen lite till. Jag orkar inte gå in på detaljerna då jag blir alldeles matt bara av att tänka på det men jag kan säga att dagen innehöll:

• Mycket köande

• 2 turer till ett kopieringsställe/internetställe

• 1 tur till ett apotek för att fota oss

• 1 tur till banken

• 4 gånger fick vi sitta i väntrummet på kontoret

• extremt långsam och otrevlig personal

• spenderade mycket pengar

 

Då vi trodde att det inte skulle ta så lång tid så åt vi bara lite frukost för att sedan äta på subway då vi var klara, det var dumt. Det tog totalt 4 timmar och när vi väl var klara så var vi totalt utsvultna. Vilken tur att Subway låg på samma gata som kontoret. Det smakade nästan som hemma :D

 

Efter god mat så for vi till ett akvarium som ligger i ett köpcentrum. Dom hade jättemånga olika exotiska fiskar och det var lite kul att många går att hitta i närheten av här i närheten. Det värmde fint i våra biologhjärtan.

 

 

Inte en fisk

 

Cool fisk

 

 

Vi lekte lite med kameran vi delfinbassängen (inte heller en fisk)

Efter akvariet så blev det shopping för hela slanten. Gillar man shopping så är Veracruz the place to be. Var annan affär säljer skor och sen kan man få tag i riktigt fina klänningar, tokbilligt. Allt är mycket billigare än i Sverige, man får kolla kvalitén men det mesta är riktigt bra kläder. Jag hittade dock inte så mkt utan vi gick mest bara och tittade runt. Middag blev återigen på Carl's Jr, MUMS!!!!! (man måste ju passa på när man kan). Efteråt så satte vi oss på zócalon för att ta en drink och det var en väldigt speciell upplevelse. Det kom hela tiden fram folk som ville att vi skulle köpa diverse olika saker. Ett utplock av vad som såldes: kläder, halsband, solfjädrar, leksaker, solglasögon, nötter, klockor, hängmattor, små plastfåglar som lös och vickade på huvudet, dockor, m.m. Allt detta samtidigt som gatumusiker försökte överrösta varandra. Det var en underbar kakafoni av sång, musik, skratt och glada människor. För att förstå vad jag menar så måste ni se ett videoklipp som finns på Pias blogg.

Musical confusion at the Zócalo

 

 

Piña Colada på Zócalon

 

Nästa dag gick för att shoppa böcker. Det finns nämligen inga böcker att köpa i Catemaco. Vi hittade tre ställen och ett hade till och med några engelska böcker. Nu har vi så att vi klarar oss ett par månader. Efter bokshoppandet så tog vi en busstur runt staden för att lära känna Veracruz lite bättre. Allt var på spanska så jag fattade ingenting, men det var intressant av andra anledningar. Bussen såg för det första ut som en spårvagn och när vi satt oss på bussen så bjöds vi först på läsk och kaka. Sen när bussen rullat ett tag så bjöds vi på en shot och det var bland det vidrigaste jag smakat. Inte nog med att smaken var hemsk, den fastnade även i tänderna. Jag trodde inte att shottar kunde göra det men den här kunde det. Jag blir lätt illamående bara jag tänker på det... usch! Jag ska hålla mig låååååååångt borta från sådana i fortsättningen.

 

 

Ett jättefint hus, det enda jag förstod var att det är en fyr högst upp.

 

Efter turen så var vi ganska trötta så vi satte oss på ett café för att invänta bussen samt börja planera nästa tripp till Veracruz. Vi längtar redan...

1. Prata snällt med dom
2. Kela med dom
3. Muta dom
4. Lura dom
5. Ignorera dom
6. Få dom avundsjuka på varandra
7. Bete dig konstigt/gör konstiga ljud för att väcka deras nyfikenhet
8. Skäll på dom
9. Ta tre djupa andetag och försök igen senare
10. Ge upp och försök igen en annan dag

Jag försöker lära Ricardo att dricka från flaskan, han är så underbar. Det går lite sådär dock. Han har lite konstiga tänder vilket gör det svårt för honom

Det var tänkt att jag skulle blogga om våra dagar i Veracruz just nu men jag kom fram till att det inte var någon bra idé. Jag har haft en allmänt kass dag och känner mig väldigt negativ. Hur kan jag då skriva om hur underbart vi hade det i vackra Veracruz? Så jag väntar det med det tills jag har en lite bättre dag.

Egentligen finns det ingen anledning till att jag har en dålig dag men det är många småsaker hela tiden och ibland måste man ju få vara lite nere. Jag har varit allmänt trött idag och sen så har aporna inte riktigt velat samarbeta. Utöver det så har jag egentligen haft en ganska bra dag men jag känner mig fortfarande negativ. Jag ser inte fram emot att åka till stationen imorn, fast det förmodligen kommer gå bättre imorn.

Sen så börjar jag känna mig instängd. Jag kan ju inte kommunicera med någon. Jag försöker verkligen lära mig spanska men jag tycker att det går för sakta. Jag vill lära mig allt NU, inte SEN. Jag börjar förstå mer och mer men jag kan nästan inte säga någonting. Enligt wikipedia så pratar 330 miljoner människor spanska, så varför kan inte jag?

Nu har jag fått gnälla av mig lite så nu är det bara att ta nya tag. Det börjar bli dags att gå tillbaka till Huset och blanda lite nya aminosyror till imorn. Jippie!?!?!

/Lilla jag

Eftersom vi inte riktigt visste vad dagen skulle innehålla så förberedde vi oss på det mesta. Vi var fullt inställda på att det fanns en chans att det inte skulle bli så vi planerade in en reservplan, just in case. Vi smorde in oss med solskydd, köpte med oss mat och packade allt man kan tänkas behöva för en dag i regnskogen. Vi gick i god tid från huset för att vara säkra på att in missa Mike men (1) skulle han dyka upp? (2) hade allt löst sig med transporten?

Vi väntade, väntade och väntade, vilken tur att vi hade med oss kortlek. Alla på pirata-stationen satt och stirrade på oss när vi satt där, men vi hade ganska roligt. Klockan blev 11 och fortfarande ingen Mike men då Mexiko-tid inte är samma sak som Sverige-tid så bestämde vi ju oss för att ge Mike en extra timme. Efter ca en 20 minuter kom han och sa att utflykten dom varit på på morgonen hade dragit ut på tiden. Han sa att all transport var klar men han undrade om vi kunde tänka oss att vänta i 15 minuter så att han och Rhonda hade tid att fara hem och byta om. Självklart!!! Efter 20 minuter så kom dom och vi skulle börja dagen med att ta en Pirata till nått ställe som jag inte kommer ihåg vad det heter.

 

Rhonda på piratan med ananasdricka som man köper i påse.

 

Mike kände någon där som hade en stor bil som skulle klara av den tuffa vägen upp i bergen. Vilken tuff väg det var, Pärlan hade iaf inte fixat det. När vi hade skumpat oss fram på vägar som tycktes krympa efter varje krök och genom ett antal kohagar så kom vi fram till en liten ranch som låg mitt ute i ingenstans och det fanns inte ett vattenfall så långt ögat kunde nå. Vi lämnade bilen på ranchen och betalade nån kille för att få gå på hans tomt. Genom några fler kohagar och sen var vi framme. Helt dolt från resten av världen fanns detta underbara vattenfall. Mike berättade att vi skulle till tre olika och detta var det minsta. Jag kommer tyärr inte ihåg vad det heter men det var jättevackert. Eftersom Pia inte kunde bada så stog jag för badandet och Pia för fotandet.

 

 

Det första och det minsta vattenfallet, Pia hade jättekul med kameran :D

 

 

Efter att vi plaskat runt i det första vattenfallet en stund så gick vi iväg till det andra. Det andra var min favorit och det såg ut recis som vattenfallen på tv och det var lika underbart. Det kallas för Crystal falls på grund av det kristallklara vattnet. Vi fick höra att vattenfallet inte hade fått något namn innan Mike kom dit för första gången så att då fick han döpa det. Vattnet var underbart svalkande och jag hade kunnat bada hur länge som helst.

 

 

Crystal falls, det var precis lika underbart som det ser ut

 

 

Bada, bada, bada...kul, kul, kul!!

Vattenfall nummer tre var the Breeze falls och var det största. När man stog nedanför fallet så kände man diset som spreds av vinden (därav namnet). I vanliga fall sprider vattenfallet ut sig över större del av väggen men nu har det varit ganska torrt ett tag.

Breeze falls! När det är mer vatten sprider det ut sig längs nedre "hyllan" som man ser så då ser det ut som en vägg av vatten

Som en liten fisk... jag hade kunnat stanna i hur länge som helst.

På den här bilden kan man verkligen se hur klart vattnet var

Som det kanske syns på bilderna så hade vi en helt underbar dag. Hade vi inte tagit ledigt just dessa två dagar hade vi aldrig träffat Mike och Rhonda och då hade det inte blivit några vattenfall. Vi har haft de bästa lediga dagar man kan tänka sig och det har fyllt på våra energiförråd (det behövdes verkligen). Nu gäller det bara att aporna också har vilat upp sig och har ny energi till att jobba.

Jag ligger lite efter med bloggandet men här kommer vad jag skrivit om 7 juni, jag har även ett inlägg förberett för 8 juni men nu börjar det åska och jag vet inte om jag kommer hinna lägga upp båda.

Jag och Pia har nu våra första lediga dagar, två stycken för att vara närmare bestämt. Både jag och Pia samt aporna behövde verkligen det. Vi har jobbat varje dag i två veckor och efter ett tag behöver man göra någonting annat. Matthias (vår handledare i Sverige) tyckte att vi förtjänade hela två dagar så när Pia blev klar med min sin första odör igår var ju väldigt lämpligt.

 

Vi bestämde oss ganska direkt att vi ville fara och bada. Det har ju varit så varmt här så det är verkligen något vi har drömt om. Vi valde en strand vid golfen, Monte Pio. För att ta sig dit åker man Mexikansk lokaltrafik, en pirata. En pirata är en Pick-up med tak på flaket och små bänkar man kan sitta på. Vi klev upp tidigt för att kunna komma dit hyfsat tidigt så vi kunde känna att vi verkligen kunde ta det lugnt. Då vi kom ganska tidigt till pirata-stationen så fick vi en plats inne i bilen och vi tänkte att det kan ju vara skönt att få sitta där på vår första tur. Tänk så fel vi hade; Inne i bilen var det mycket folk och väldigt trångt. Det finns liksom inget benutrymme alls. Efter 1 timmes skumpande på varierande vägkvalitet med knäna under hakan så kom vi i alla fall fram och med ens glömde vi hur ont vi hade i rumpan. En lång fin sandstrand nästan helt för oss själva. Eftersom det var måndag så var det inga mexikanska turister där. Jag tror jag såg totalt 10 som badade förutom vi. Eftersom vi kände oss ganska varma och svettiga efter pirata-turen så badade vi direkt. Vågorna var lagom stora, vattnet var lagom svalt och vi kunde vara hur töntiga vi ville eftersom det fann ju ingen där som kunde se. Efter att vi badat en stund så skulle vi upp på stranden igen, den var så varm att vi var tvungen att springa. Vi konstaterade snabbt att vi måste köpa ett par strand flip-flops innan nästa strandtur. När vi torkat så smorde vi in oss ordentligt i solskydd, det var FEL!!! Det ska vara Solskydd – Bada – Sola, inte Bada – Sola – Solskydd. Våra stackars bleka ben fick en chock och blev jätteröda och ömma i flera dagar. Aj vad ont det gjorde, men förhoppningsvis lärde vi oss någonting (men förmodligen inte). Efter allt plaskande och solande så började vi bli ganska hungriga. Vi åt panerad fisk med ris på en av strandrestaurangerna, å så gott det var och så mätta vi blev.

 

Mums

Efter maten tillbringade vi ett bra tag med att siesta i en hängmatta, det var väldigt avslappnande.

 

 

Siesta på stranden

 

På stranden fanns det även en del icke-mexikaner och när vi vaknat upp från vår siesta så frågade dom om vi ville följa med på en liten båttur. Då vi inte visste om vi skulle hinna med näst sista piratan hem om vi följde med så tackade vi nej. Missar man sista piratan så blir man kvar i Monte Pio så det ville vi inte riskera, därför siktade vi på näst sista. Det tyckte dom andra (som också skulle med båten) att det var en jättebra idé. Så helt plötsligt så planerade dom om turen så att alla skulle hinna med sista piratan så då hängde vi på. Vi hade ingen aning om var turen skulle gå men en båttur på golfen en underbar dag som denna kunde väl inte vara fel.

 

Längst fram ser ni tre tjecker och brevid mig en amerikan som heter Felicia. Man kan även skymta Rhondas knän till höger om mig

Turen följde kusten norrut och det var en underbar upplevelse. Vi såg massor med flygfisk och pelikaner. Först for vi till en liten undangömd vik med kristallklart vatten och en strand som jag skulle passa väldigt bra på. Tyvärr så gick vi aldrig iland, turen hade kunnat sluta där och jag hade varit lika nöjd för det.

Visst skulle jag passa in bra i den här bilden?!

 

Turen slutade dock inte där utan den fortsatte in i en grotta, det var jättehäftigt men samtidigt lite läskigt. Han var tvungen att backa in båten i grottan för att han lätt skulle kunna ta sig ut och för att han skulle kunna se var han var på väg. Grottan fortsatte tydligen någon kilometer in i berget men vi åkte inte så långt. Så fort vi kom in en bit så började det bli totalmörkt. Det enda ljuset som kom in i grottan kom från öppningen vi precis kommit från och mot ljuset kunde vi se fladdermössen som skrämts av vår närvaro.

Ingången till grottan. Kolla färgen på vattnet!

 

Turen fortsatte sedan till en ö som var fullständigt täckt med fåglar. Det luktade inte rosor kan man väl säga.

 

Massor med fåglar på fågelön

 

Då turen dragit ut lite på tiden så var det dags att dra tillbaka till stranden. Det hade börjat blåsa en del så självklart blev jag sjösjuk. Jag tillbringade resten av resan med att stirra på horisonten, men jag kunde trösta mig med att vackrare horisonter får man leta efter. Vi kom tillbaka till stranden precis så att vi missade piratan vi hade tänk ta, vilken tur att vi inte siktade på sista. Helt plötsligt hade vi då tid för ett sista dopp i väntan på piratan. Vi insåg att vi skulle få åka hela vägen hem i blöta badkläder men det var det värt.

 

På båtturen så lärde vi känna några otroligt trevliga människor och eftersom vi senare även delade pirata så fanns det en del tid att prata. Det var 3 amerikaner och 3 tjecker. Tjeckerna var där för att titta på områden där det skulle kunna vara aktuellt att starta skolor för att lära barn engelska. Skulle dom lära sig engelska skulle dom ha lättare att få jobb i turistområden och därmed få bättre jobb. Dom tre lämnade vi dock i Monte Pio. Amerikanerna följde med oss till Catemaco. En av dem, Mike, visade sig ha ett företag som anordnar resor inom Veracruz och nästa dag skulle han ta med Rhonda (en annan av amerikanerna) till några vattenfall. Mike frågade om vi också skulle vilja följa med och efter ca 2,5 nanosekunders överläggning på vårat hemliga språk (svenska) så bestämde vi oss för att följa med. Hur kan vi tacka nej till ett sådant erbjudande?? Han var dock tvungen att kolla upp transporten så han var inte helt säker på att det skulle gå. Då vi inte har någon lokal telefon (än) så bestämde vi oss för att träffas kl 11 dagen efter för att förhoppningsvis åka till vattenfallet.

 

Fortsättning följer...

Hur många får man plats med på en cykel?

- Minst 4 (en mamma och 3 barn)


Hur många får man plats med på en moped?

- Hela familjen. (två vuxna och 3 barn)


Hur många får man plats med i/på en bil?

- Hela släkten (mamma, pappa, 4-5 barn, mormor, morfar, farmor, farfar, ett par mostrar/fastrar och morbröder/farbröder, ett 10-tal kusiner och sen måste ju alla få ta med sig sina respektive)

Idag har jag haft världens bästa dag, eller kan vara snudd på att jag haft världens bästa vecka. Det är svårt att bestämma vilket. Jag ska försöka förklara varför allt är så bra just nu, men vissa saker går inte att beskriva med ord.

Först och främst så har vi internet igen, vi blev ganska otrevligt avvisade från stället vi satt på tidigare. Eller dom sa inte att vi fick sitta där längre dom sa bara att från och med nu så kostar internet 25 pesos. Sen när vi väl skulle gå därifrån så hade dom ändrat till 25 pesos per timme. Lite surt när vi suttit där i två timmar. Senaste dagarna så har jag därför suttit vid olika internetställen men där kan man inte ha sin egen dator. Men nu har vi hittat världens bästa ställe. Det heter el Café la Casa de los Tesoros (Caféet Huset med Skatterna) och det är precis som det låter, fullt med olika skatter. Dom säljer helt underbara saker, verkar ha riktigt goda efterrätter, utsikten är omöjlig att beskriva med ord och framför allt så är personalen supertrevlig.

Mitt bankkort funkar igen... jippie!! Det hade bestämt sig för att jag inte skulle få ta ut några pengar, vilket var lite jobbigt. Vi har levt på Pias pengar tills nu, vilket har känts lite konstigt. Men nu funkar det igen iaf.

Försöken börjar gå ganska bra, det är bara en apa som bråkar med mig och inte vill samarbeta, men just nu så jobbar hon inte med nån. Det är ju lite av en tröst iaf.  Får se hur det går sen med nästa aminosyra men jag är inte allt för hoppfull. Dom nya aporna lär sig otroligt snabbt och dom börjar verkligen gilla att jobba med oss.

Vi har varit ute på en båttur över sjön för att titta runt lite. Vi hade en jättebra guide som pratade så långsamt och tydligt så att till och med jag kunde hänga med litegrann. Vi åkte till ett ställe som heter Nanciyaga som är ett ekologiskt reservat. Det ligger ganska nära Pipiapán (forskningsstationen) men det var lite roligare att ta båten dit tänkte vi. När vi väl kom dit så gick vi på en rundtur runt i reservatet och det var jättevackert. Det var regnskog och fullt med gamla stenstatyetter. Guiden vi hade pratade dock väldigt snabbt så att ingen hängde med men det var kul iaf.

Det här var den absolut sötaste av stenfigurerna, det var någon sorts pungdjur

 

I rundturen ingick det ansiktsmask, eller det var väl mer betala om ni vill. Det var helt underbart, dom har någon slags mineral-lera där som tydligen är bra mot/för det mesta. Det svalkade verkligen i värmen.

 

Oj vilken värme vi har haft senste dagarna, alla säger att maj är varmaste månaden och att det kommer att bli svalare när som helst nu. Det tror jag när jag ser det. Idag har det varit sjukt varmt, jag vet inte exakt hur mycket men tro mig, sjukt varmt! Enligt väderleksrapporterna ska värmen hålla i sig iaf en vecka till.

Sen sist jag bloggade så har det inte hänt jättemycket. Eller det har hänt en del men många saker har varit lite detsamma. Det skulle ju vara dumt att skriva samma sak ännu en gång. Men hur som helst så kommer här ett urval av dagarna som har gått. Jag har dock ingen aning om vad som har hänt vilken dag eftersom det här med veckodagar inte är så noga här.

Min handledare har kommit hit, det är lite kul. Han hade med sig en massa saker som vi saknade. Nu har jag till exempel en våg så att jag kan väga upp mina aminosyror, det underlättar verkligen. Sen så hade Pia lite läckage på en av sina dofter hon ska jobba med så han hade även med mer sånt. Det bästa av allt är dock att han hjälper oss fixa en massa saker som ska göra vårat liv här lite enklare. Han har sett till så att vi nu kan SPOLA på toaletten. Helt underbart!! Tänk så man kan sakna något så enkelt som att spola. Vi har även varit och handlat en massa andra saker som lägenheten saknade, typ sax och sånt men det är inge kul att läsa om. Vi har även fått en TV, det är dock den minsta TV jag har sett i mitt liv men det kan vara kul när det regnar. Han ska också fixa så att vi får någon sorts kokplatta så att vi kommer att kunna laga mat. Det kan ju vara ganska treligt att gå ut och äta ibland men kanske inte varje dag.

Vi har även lyckats komma på vad apan ska heta som vi skulle få döpa. Hon ska heta Kiki och hon är helt underbar. Hon är så mysig och om man ropar på henne så kommer hon och vill bli kliad. Ibland föredrar hon till och med mys över Mariekex (spindelapor älskar Mariekex).

Igår så var vi ut till ett jättestort vattenfall som ligger typ 20 minuter härifrån. Det var jättehäftigt. Jag tog dock inte med min kamera utan vi hade bara med Pias stora men jag lägger kanske upp nån bild senare. Annars om ni vill titta på vattenfallet så måste ni se filmen Apocalypto från 2006 regisserad av Mel Gibson. Den är filmad i Catemaco. Jag har inte sett den själv men det finns tydligen en scen i den där nån kille hoppar från ett vattenfall och det var det vattenfallet vi var vid. I en annan scen i filmen så finns det någon sorts Aztec-by och den scenen är filmad 200m från fältstationen. Vi ser rester av den påväg till stationen och jag vet inte hur det ser ut på film men jag kan berätta att allt var gjort av förstärkt kartong. Kolla in länken:

Apocalypto på IMDB

Sen så har det varit Carneval här i stan, det hade allt man förväntar sig av en carneval; rosa fjädrar, salsadansare, lättklädda damer (även lättklädda herrar), öl och hög musik. Vi tittade en dag på själva carnevalen men annars så har vi inte varit med så mycket eftersom Pia har varit så förkyld. Hon börjar dock bli bättre så vi har provat vår första Tequiladrink. Det var riktigt trevligt.

Jag måste också berätta om den här restaurangen som jag sitter på nu. Vi brukar ju sitta här för att få internet och det har alla andra som varit här tidigare också gjort, men nu vill dom tydligen inte att vi sitter här längre. Eller dom har inte sagt det rakt ut men idag när vi suttit här ett tag så kommer dom och säger att från och med nu så koster internet 25 pesos. Det är ju inte så att vi stör någon och det är ju inte så att dom har andra kunder. Vi har suttit här nu i två timmar och dom har haft tre gäster, ett par tog bara en kaffe och sen gick dom. Vi beställer alltid nått, kanske inte mat men alltid nå och vi ger alltid dricks. Men vill dom bli av med sina enda stamkunder så får dom skylla sig själva. Det finns andra som vill ha oss som stammisar.

Just nu har vi så fullt upp på dagarna så det känns som att jag inte hinner någonting. Vi gör ju mycket roligt men jag känner att jag gärna skulle lägga lite mer tid på att plugga på spanskan eller skriva riktiga blogginlägg samt känna att jag har tid till att tvätta och att få klart i lägenheten. Det kommer nog komma tid till det nu när regnsäsongen kommer men om man tittar på vädret så verkar det inte komma nått regn än på ett tag.

Nu ska jag försöka övertala Pia att det börjar bli dags att gå tillbaka till Huset.

Ha det bäst!!